The Hybrid 2

1.1

18 år senare

#Xander# 

- Kom igen nu Xander! bättre kan du! Ropade min morbror medan jag sprang efter bollen. 

- Sluta stressa! det är inte ens en match! Sa jag irriterat när jag satt mig ner för att dricka vatten.

- Xander jag vet det redan men jag vill att du ska vara den bästa i laget, precis som din morbror. Sa han med ett flin och krokade sin arm runt min nacke och rufsade till mitt hår. 

- Jag är redan den bästa och bättre än dig. Sa jag när jag kommit lås från hans grepp.

- Du är en kille med stora drömmar du, men skynda och byt om innan din pappa hämtar upp oss, din mormor har lagat mat idag, och glöm inte idag måste vi till kyrkan. Sa han och så snabbt han nämnde det sista så försvann mitt leende. 

- Jag vet Scott, jag möter dig på parkeringen när jag är klar. Sa jag dystert och gick sedan in till omklädningsrummet. 

Jag gick till mitt skåp och öppnade den. Jag tog ut min väska med mina kläder och klädde sedan av mig. Jag lindade en handduk runt min midja och gick sedan till duschen och duschade snabbt. 

Jag byte om och låste mitt skåp när jag blev klar. Jag gick ut till parkeringen där min morbror och pappa var. 

- Hur gick spelet idag då Xander? Frågade min pappa mig när han hade kramat mig och tagit min väska.

- Det gick väl bra förutom att min kära morbror här har tjatat på mig under hela träningen. Svarade jag och la en arm runt min morbror och flinade. 

- Din son är en grym spelare men tar inte det på allvar. Sa Scott och öppnade bildörren. 

- Jo det gör jag. Sa jag och hoppade in i baksättet medan min pappa och Scott satte sig på framsättet. 

-  Okej men nog om det, när vi kommer hem så byter du om och så går vi till kyrkan. Sa min pappa och gasade på och körde ut från parkeringen. 

Under hela bil turen så var jag tyst, jag spelade i mobilen och lyssnade på musik medan min pappa pratade med min morbror om något som jag inte hörde så bra men att det har varit 18 år sen dem vann kriget mot dem renblodiga. Något om det nämnde min pappa när jag blev stor nog för att förstå allt och varför min mamma inte heller var med mig på min uppväxt. 

Bilen stannade och jag klev av och tog min väska som låg på baksidan av bilen och sprang sedan in till huset och raka vägen till mitt rum, jag byte om till svarta jeans och en svart skjorta och sedan en lång svart kappa. 

Jag kollade mig i spegeln och sedan så gick jag ut från mitt rum och sedan ner till dem andra. 

- Ska vi gå nu pappa. Sa jag och gick sedan ut från huset med alla bakom. Vi satte alla oss i bilen och min pappa körde direkt till kyrkan. 

- Vi är framme. Sa min pappa och alla hoppade av och gick sedan in till kyrkan. Vi gick alla tillsammans till gravstenarna som till hörde alla som dog under kriget som min morbror och mamma  vann tillsammans med deras flock eller de som överlevde. Derek Hale var en av dem som var närmast min familj tillsammans med Ethan. Jag kollade runt och gick sedan fram till den ända jag verkligen älskade och aldrig skulle låta gå. 

- Mamma tack för allt du gjorde. Sa jag kort och kramade henne hårt. 

- Jag älskar dig med min son. Sa min mamma och kramade mig hårt. 

                                                                                 *** END*** 

Tack så mycket till alla de som följt denna invecklade och röriga men fina historia om en Hybrid och hennes äventyr för att överleva och rädda dem hon älskar. Den här berättelsen startade för som en bit av min dröm och slutade som en bok. Hoppas att ni gillade den och hoppas att ni gillar slutet med på denna berättelsen! Tack igen för att ni läste! // Camille