Om Det Vore Annorlunda - Harry Potter

4. Ta med Etanya ut

Hermione:
Der går dagar och veckor och Etanya verkar må bättre efter ett tag. När första besöket i Hogsmeade närmar sig så skickar jag och Ginny brev till Harry och Ron. Vi har bestämt att vi ska mötas vid Tre kvastar klockan 12 imorgon när vi ska dit.

Det är när jag tänker på Ron jag kommer på att jag har haft så fullt med saker att tänka på att jag inte hunnit sakna honom något mera. Det är hemskt. Jag är hemsk. En hemsk person.

Det slår mig att jag ansträngt mig så mycket. Alltså läxor och sånt. Men det är ändå skönt att inte behöva göra Harry och Rons läxor. Etanya och Ginny har alltid klarat av sina egna läxor och Malfoy skulle väl inte be mig om något sånt...

Men så väcks jag upp ur mina tankar om Ron och läxor när Malfoy går in i rummet. Det är lördag strax efter lunch i mitten av oktober men det är fortfarande varmt och sol utomhus.

"Ska du med ut?" frågar han. Jag skakar på huvudet. Helst stannar jag inne och läser. Jag måste till biblioteket också. Dessutom känner jag mig fortfarande som en hemsk person.

Malfoy öppnar fönstret för att han vet att jag inte gillar det.

"Stäng!" suckar jag. Men såklart så ska han retas. För det är sån han är.
"Kom igen." försöker jag.
"Om du följer med mig ut."
"Vad ska vi gå ut för? Det är ju bara kallt..."

"Är det inte alls, det är sol."
"Nej, tvinga med Etanya. Hon behöver komma ut."
"Jag gjorde det, hon hade inte lust..."
"Åh... Det gjorde du?"

"Mm..." mumlade han. Vad var det jag höll på med? Var jag svartsjuk? På Etanya? Nej, Hermione du har Ron men hon har rätten för att hon har ingen pojkvän. Herregud. Vad håller jag på med? Nu är jag ju ännu hemskare än förut. Typ dubbelt så hemsk.

Draco sätter sig på sin säng.
"Hur mår hon egentligen?" frågar han.
"Dåligt." är det ända jag får fram.
"Måste gå." säger jag sedan. Usch vad jag hatar mig själv.

Jag vill bara gräva ner mig. Jag öppnar dörren och går in på toaletten. Andas. Andas. Juste andas, så andas man. Det är det ända jag tänker på. Jag gråter.

Varför måste du vara där Ronald Weasley? Varför måste jag älska dig? Varför måste allt vara så svårt? För att jag inte älskar Ron på riktigt. Men så är det inte. För visst älskar jag honom? Jag intalar mig själv att jag älskar Malfoy. Nej, Ron. Jag älskar Ron.

Draco:
Jag är inte så säker på att Etanya är den enda som mår dåligt. Granger verkade otroligt nedstämd och sedan så sprang hon bara ut. Jag smäller igen fönstret och går ut och sätter mig i soffan. Jag hör hennes snyftningar hit ut.

Jag borde inte lyssna. Jag borde låta henne vara. Men försiktigt så knackar jag på dörren till toaletten. Det blir tyst. Tyst i över 10 minuter och sedan öppnas dörren på glänt. Jag öppnar dörren helt och en helt förstörd Hermione tittar på mig. För att hon är värd att kallas Hermione. Inte Granger.

Inte smutskalle. Hur kunde jag vara så dum? Hon är den finaste personen jag lärt känna. Någonsin. Nästan så att hon var min bästa vän. För mig var hon bästa vän. För henne, kanske till och med raka motsatsen. Hon har sina anledningar.

Hon kollar på mig, säger inget. Jag tar ett steg över tröskeln och omfamnar henne.
"Det är okej att vara ledsen ibland." viskar jag i hennes öra. "Det är okej, man kan inte vara en solstråle hela tiden."
"Ta med dig Etanya ut." önskar hon.

Jag lyssnar på henne. För att det är hennes önskan. Hermione vill att Etanya ska vara glad. För att hon bryr sig om sina vänner. Jag borde lära mig av henne, Hermione är en ganska bra förebild.
"Du är min idol." mumlar jag.
"På vilket sätt då?"

"Jag har alltid sätt upp till dig" svarar jag. "Det kommer bli bra, allting löser sig till slut. Vi ses vid middagen." Jag vänder mig om och går ut ur rummet. Jag ska leta upp Etanya och få henne att må bra. För att jag kan. Det vet jag nu.

För jag har för första gången i mitt liv fått en annan människa glad på grund av mig själv. Det är klart att jag kan göra det igen. Eller hur? Det måste vara så det fungerar. Alldeles precis så. Om man vet att man har gjort det förut så kan man göra det igen.

Jag hittar Etanya på en stenbänk utanför fängelsehålorna. Jag vet vart hon har varit. Jag sjunker ner bredvid henne. Hon undviker mig och flyttar ut på kanten av bänken. Jag flyttar envist efter. Jag tar bort en hårslinga från hennes ansikte och kollar henne i ögonen.

Jag har inte tänkt på det förut. Men dom är fina. Etanya är egentligen sjukt söt. Alltså då menar jag inte bara något som man bara säger. Att hon är söt är sant. Men iallafall så kollar hon inte bort och det är alltid något. Hon har gråtit. Det syns. Men hon gråter inte nu. Hon ser bara allmänt sorgsen ut.

"Jag vet inte vad jag ska göra" säger hon plötsligt.
"Jag vet hur det är att önska att min pappa inte fanns men att sakna en mamma som aldrig funnits där är något jag aldrig behövt veta eller hur man ska säga.... Du har all rätt att vara ledsen men jag vill göra dig glad" försöker jag.

"Kan du inte följa med mig ut? Snälla, jag vet att du redan sagt nej men snälla Tani, det är sol ute!"
"Okej då jag följer med, men på ett villkor!"
"Mm, vadå?"
"Sisten dit är en jäst honungsöl!" utbrister hon och börjar springa.

Jag springer efter henne och tänka sig. Jag kan. Jag är snäll. Någon stans där inne finns snälla Draco. Jag kan faktiskt vara någon som bryr sig. Bryr sig om andra.

Etanya:
Han kanske gillar mig. Jag har alltid tyckt extra mycket om honom. Han har alltid varit mer än en vän. För mig alltså. Han är så mycket Malfoy. Den där elaka från från fösta årskursen. Men samtidigt är han Draco. Den från nuet.

Jag springer och springer. Tillslut ser jag solljuset utomhus. Det måste vara första gången på 3 veckor som jag går ut. Solen skiner på himmelen och det skulle kunna vara vilken dag som helst. Det skulle kunna vara en vanlig sommarlovsdag.

Men nej. Det är det inte. Såklart inte. Jag stannar när jag är en bit bort, Draco kollar på mig. Jag ler stort.
"Tack" får jag fram. Han ler tillbaka. Så står vi där och bara ler. Det måste se konstigt ut. Men jag är lycklig.

För att gladare än så här har jag aldrig varit. Det känns så. Dessutom så har jag aldrig haft en mamma så vad gör det om jag fortfarande inte har en mamma? Ända skillnaden är att jag vet vem hon var. Det är stort men ändå väldigt litet.

Draco tar några steg närmare och vi står och bara kollar på varandra. Tillslut tar jag första steget och våra läppar möts.