Tog allt, gick kallt

Del 2

Sida 5, 2014-14 November utskrift från dagboken "Jag har fått nudda den där läskiga känslan som har legat begravt. Den omtalade känslan. Som alla vill känna men som ingen förstår sig på. Jag har blivit kär, så jäkla kär."

Jag såg det framför mig, vi skulle bo tillsammans i en sekelskifteslägenhet mitt i Vasastan. Vi skulle vakna tillsammans i våran dubbelsäng, våran det är ett fint ord. Jag skulle trippa upp i min stora tjocktröja för att göra kaffe, svart kaffe. Jag skulle älska svart kaffe. Solen sken in mellan glipan mellan gardinerna. Ljuset bländar mig men det störde mig inte eftersom det var en ledtråd till att det var sommar. Jag stannade i dörröppningen in till vårt stora sovrum som vi delade på, det var vårt. Hörde att han pratade med någon, hans röst lät som den gången vi pratade på cafét, det var längesedan jag hörde den omtänksamma nykära rösten. Hans röst var hemlighetsfull och jag var säker på att det inte var menat att jag skulle höra. Höra hur han beskriver sin kärlek till någon annan.

Detta är framtiden. Jag är 16 år, vi har varit tillsammans i två år nu. Jag älskar honom, han är fortfarande självsäker och rakryggad. Jag ligger bredvid honom i vår säng. Vi har precis vinglat berusade in i hans ytterdörr efter en sen sommarkväll ute på Saltholmen med våra kompisar. Vi delar på allt, allt är vårt. Det börjar bli en rutin nu, att han ringer fel person, att han bryr sig om fel person. Jag ligger på sängkanten och låtsas sova, jag hör honom beskriva hur mycket han saknar henne, att han är med fel person och hur mycket han vill röra just henne den här natten. Jag gråter inte längre när jag hör honom säga orden. Har hört dem så ofta att jag har lärt mig att låtsas att det är jag, att det är mig han saknar. Jag har ingen förklaring till varför jag stannar. Jag vill ställa mig upp och skrika, skrika så allt spricker. Men jag kan inte. Jag vill ställa mig upp och springa, springa till ytterdörren och aldrig vända mig om. Aldrig mer tänka på honom, men jag kan inte. Jag vill ställa mig upp och ta telefonen, kasta den i väggen och se alla söndriga bitar ligga på marken. Men jag tror det kommer att lösa sig, det kommer fixa sig jag är säker på det. Han älskar mig men vi har det svårt för tillfället. Det är okej att han ringer till andra, det betyder ingenting. Jag kommer förevigt vara hans. Han kommer förevigt vara min, ingen annans.