Tog allt, gick kallt

Del 4

Vi hade så många fina stunder, stunder där jag kunde sitta och kolla på honom och bara le. Vi gömde oss för det mesta hemma hos honom. I hans mörka lägenhet med hans mamma som sällskap. Men det var en gång jag tvingade ut honom till stranden. Vi kom dit klockan två på dagen och stannade till klockan nio på kvällen. Jag var så kär i honom i dessa stunder.

Vi låg på bryggan och lyssnade på musik, du visade din favoritlåt. Du berättade att du skulle lära dig den sången utantill för att kunna sjunga den till mig på vårat bröllop. Orden " vårat bröllop " gjorde mig varm i hela kroppen. Efter den dagen blev det vår låt. Vi pratade om framtiden, du sa att du skulle bli som din pappa. Din pappa bor i en etta och tar hem nya tjejer varje helg och har två barn med olika kvinnor. Men jag accepterade det. Bara jag får ha en plats i ditt liv så är det okej.

Första gången jag insåg att kärlek hade gjort mig blind och jag var tvungen att rymma så snart som möjligt men inte rymde så stod vi i din hall. Vi hade precis fått lönning efter ett jobbpass. Vi hade jobbat tillsammans på ett lager men vi fick inte jobba kvar. För att vi fnissade runt för mycket, det var fint. "Jag har varit med någon annan" sa du men det var ingen hemlighet, jag visste detta. Jag frågade när, du ville inte säga. Jag tvingade ur dig datumet, du sa att det var en vecka sedan. "Du vet den dagen du inte orkade komma hem till mig" Jag blev helt förvirrad, Halloween var för fyra månader sedan. Jag stod iskall, jag kände mig iskall. Det kändes som jag höll på att drunkna. Det kändes som jag var isolerad i ett rum ensam och skrek men ingen hörde mig. Jag kunde ju inte hjälpa att jag var kär i just dig. Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig. Det är omänskligt hur mycket jag hatar dig. Jag var så jävla lycklig. Var du tvungen att säga det, kunde jag inte få leva kvar i min bubbla ett tag till, förevigt. Mitt hjärta skakar, det dunkar inte längre, det är jordbävning. Du lärde mig att kärlek inte endast är varmt utan det kan vara kallt. Du lärde mig att kärlek inte är en utväg från ensamhet utan också en väg in. Du lärde mig att jag är som svagast när kärlek skapar jordbävning. Du kollade på mig med glansiga ögon, ögon som bad om att ge upp, låta det brista. Men denna gången var jag stenhård, jag var inte varm utan kall, jag kände mig ensam i en delad relation. Du bröt vårt löfte för andra gången - du bröt mig i två delar. Dina ögon som hade gett upp kollade på mig. Du gled ner på marken, det var din tur. Du la huvudet i händerna, du var svag, jag var iskall. Du kollade på mig och frågade mig "Hur kan du vara så kall?" jag svarade "Det är du som har visat mig att kärlek är kallt". Jag slog igen din ytterdörr, sprang ner för din trappa och sa till mig själv "aldrig igen", aldrig igen blev till alltid och jag var fast.