Tog allt, gick kallt

Del 3

Sida 22, 2016-11 Juli utskrift från dagboken " Mamma sa en gång älska det du inte kan kontrollera för det är äkta. Jag vill älska det, jag vill älska det så mycket att det gör ont. Mamma du hade rätt. Det är äkta och jag kan inte längre kontrollera det."

Det är Halloween, jag är med alla mina närmsta kompisar. Jag är med alla våra kompisar, de som vi delar på. Jag är berusad, jag älskar att vara berusad när han är omkring mig. För då bryr han sig om mig, han brukar bära in mig i ett sovrum, lägga mig på sängen och hålla om mig. Han håller om mig i timmar, ibland kan jag låtsas vara berusad för att få känna hans närhet. För att han ska hålla om mig. Han brukar viska i mitt höra att han älskar mig, jag känner att han menar det. Jag älskar det, jag älskar att känna att han älskar mig. Men idag hittar jag inte honom. Jag känner mig så ensam på dansgolvet trots att jag har människor omkring mig. De försöker föra konversationer men jag lyssnar inte. Jag går vinglandes runt och letar efter honom. Jag ser honom.

Du trodde inte jag såg men jag såg, jag önskade dock att jag inte såg. Den där jävla dörren som stod på glänt. Jag delade ett ögonblick med dig. Ett ögonblick som jag för första gången inte ville dela med dig. Jag stod ensam i mörkret, omedveten, dum och korkad. När era läppar möttes och era delade kroppar nuddade sängen nuddade jag marken. Jag gick motvilligt ner till de andra, jag lämnade er ensamma. Jag kände mig som en inkräktare. Du visste inte att jag visste att du delade det som var vårt men jag visste allt, men jag stannade. Jag bestämde mig för spela omedveten, dum och korkad. Jag var så korkad och du var bara du. Jag hatade henne, allt var hennes fel. Tjejen som hade det jag inte hade. Jag räckte aldrig till, jag hatar att jag aldrig räcker till. Han var alldeles för bra för mig och det gjorde så jävla ont att veta. Jag undrade om hon var den enda, den enda han ringde till, den enda han delade det som är vårt med.

Det kommer alltid vara något som ligger och skaver men jag kan leva med det. Det gör ont men det gör mer ont att inte få ha dig.