Tog allt, gick kallt

Del 5

Sida 31, 2017-11 Maj utskrift från dagboken "Jag ville mer än dig, det betydde mer för mig, jag höll kvar i sorgen eftersom det var det enda jag hade kvar av dig. Jag vill hitta det fina i hejdå, det är enklare än att hitta det fina i hej. Det är svårt."

Jag skulle på semester, bort härifrån i tre veckor. Jag hade gett honom en tredje chans eftersom jag älskade honom. Jag älskade honom men samtidigt hatade jag honom. Jag undrade fortfarande på om det var värt det. Jag var inte längre säker på om det kommer bli bättre. Om jag ger honom tyglarna kanske han kommer såra mig ännu mer. Men jag var inte så sårad. Jag tror jag började bli van. Det är så jäkla sorgligt, att bli van vid att någon sårar dig. Det skulle bli skönt att åka iväg i tre veckor till paradiset, det var ett paradis. Vi bodde i en lägenhet vid havet, jag brukade springa ner till havet på morgonen och ta ett morgondopp. Jag hatade att gå upp ur havet, hatade att mina fötter skulle bli sandiga. Men det var längre inte ett problem, jag hade fått perspektiv på saker. Staden var liten, det hade varit krig i staden för många år sedan men det var fortfarande inte uppbyggt. Invånarna hade väl tröttnat, jag förstår dem. Vi hade tur med vädret, det var 30 grader varje dag och att tillbringa tid med min familj gav mig självrespekten jag hade tappat. Men nu var det dags att åka hem, jag ville inte åka hem. Jag var orolig över oss, honom och mig. Jag åkte till honom direkt när jag hade landat. Han mötte mig vid hans hållplats, det var sommar i Göteborg.