När jag vaknade igen låg jag i en säng med ett stort fluffigt täcke på mig.
Jag såg mig omkring och såg att jag var i ett ganska stort rum. I ena hörnet fanns ett bord med en dator på. På högra sidan av sängen fanns det en stor garderob. Garderoben hade stora skjutdörrar med speglar på och gick ända upp till taket. På andra sidan av sängen stog en svart byrå och på samma vägg som byrån var fanns det en dörr.
Jag hade ingen aning om vart jag var och slängde av mig täcket. När jag satte mig upp vänd mot den stora garderoben med speglarna såg jag att jag hade en väldigt stor vit skjorta och ett par svarta alldeles för stora mjukisbyxor på mig. Eftersom det inte var vad jag hade haft på mig innan greps jag av panik.
Jag skyndade mig ut ur rummet och kom till en liten korridor.
När jag gick längre i den kom jag till ett vardagsrum. Där satt en person. Närmare bestämt en kille.
Jag blev livrädd, fick lite panik och slänge mig mot väggen för att ta stöd av dem. Han hörde det och vände blicken mot mig.
"Var inte rädd för mig. Jag har inte gjort något mot dig och skulle aldrig göra något heller." sa han med lugn röst. Jag stog och bara stirrade på honom. "Det var faltiskt du som bytte om själv. Du vaknade en liten snabbis, men du kanske inte var vaken tillräckligt länge för att komma ihåg det nu." fortsatte han och jag kände igen hans röst.
"Det är du.. som sa att jag inte skulle vara med Soyeon och dom andra" sa jag och han nickade.
"Men vem är du?" fortsatte jag
"Jag är Jeon Jungkook. Jag går i 12th grade"
När jag hörde namnet kände jag igen det också. Jag hade hört tjejer i skolan prata om någon Jungkook och folk som ropat det namnet.
Helt plötsligt fick han en min som såg besvärad och lite ledsen ut.
"Ett hus brann ner inatt. Det var en människa där inne i huset.. Som inte klarade sig. Detta hände en kort stund efter att du blev jagad.." sa Jungkook med sin ledsna min. Den gjorde mig orolig.
"Vart?! Vilken adress? Vem?"
"157-33 Samseong-dong"
Från att stå spänd och trycka mig mot väggen föll jag ihop som en hög spaghetti på golvet.
157-33 Samseong-dong. Mitt hus. Mitt och mammas... Om det var en person där inne som inte klarade så... Jag kände mig så tom att det kändes som om jag inte ens hade benen kvar i kroppen.
Det föll en tår. Den var tyngre och blötare än någon annan tår. Och så föll en till. Och ännu en till.
Jungkook kom fram till mig och försökte försiktigt lägga en arm runt mig. Han verkade osäker men han försökte ändå trösta mig.
Jag hade ingen aning om hur länge jag satt där och grät, men efter vad som kändes som en evighet försökte jag ta mig samman.
"Är du säker på att det var 157-33 Samseong-dong?" lyckades jag klämma ur mig med min darriga röst.
Jungkook nickade försiktigt och såg nästan plågad ut över att behöva göra det.
Hur skulle jag klara mig utan mamma? Och vart skulle jag ta vägen nu? Min pappa var inte ens en pappa, han hade stuckit till USA och lämnat mig och mamma. Min faster hade jag bara hört mamma prata om men jag hade ingen aning om vem hon var. Mormor och morfar var precis som farmor och farfar döda.
Och pengarna! Jag hade inga pengar. Hur skulle jag överleva.
"Vänta! Vad är klockan?" utropade jag plötsligt.
"10 över 11" svarade Jungkook. Satan! Att missa skolan skulle sänka betygen och då skulle allt bli ännu sämre. Hur, hur, hur skulle jag överleva? "men skolan vet att du inte kommer. Jag har sjukanmält dig. Ingen skulle klara av att gå till skolan dagen efter det du har varit med om." fortsatte Jungkook i lugn ton när han såg hur stressad jag blev. Jag andades ut lite.
"Men du då?"
"Jag stannar med dig."
Vi satt där på golvet rätt länge och samtidigt som jag var ledsen och förtvivlad över det förstog jag inte att mamma var borta.
Jag tänkte att det kanske var ett skämt, men sen hörde jag ljudet från TV:n en bit bort som berättade att ett hus hade brunnit ner och att en person hade dött.
Jag viskade tyst för mig själv "Vad ska jag göra nu" och det verkade som att Jungkook hörde mig.
"Du ska stanna hos mig nu och så ska vi åka till polisen lite senare när du orkar det."
Jag gjorde en grimas som visade att jag inte ville åka dit, och Jungkook kollade mig i ögonen med en allvarlig min.
Det var jobbigt när Jungkook kollade mig i ögonen så dår. Jag ville verkligen inte till polisen. Jag frågade lite snabbt "toan?" för att komma ifrån den jobbiga situationen. Jungkook ställde sig upp och pekade mot en dörr som låg lite snett mitt emot hans rum.
Jag torkade bort några tårar innan jag reste mig upp och gick till toan.
När jag kom in kollade jag efter fönster att fly genom. Det fanns ett fönster, men det var väldigt litet och gick inte att öppna. Jag suckade och sköljde mitt ansikte i iskallt vatten. Det var en sak jag alltid gjorde när jag var stressad.
När jag kom ut hade Jungkook gjort té.
"Tack" sa jag och tog små mini-klunkar av téet.
Vi satt i soffan och drack våra téer och var helt tysta en stund tills Jungkook började prata.
"Har du någon stans att ta vägen nu? Typ någon annan förälder eller släkting?"
Jag bet mig i tungan för att inte börja gråta och skakade långsamt på huvudet.
"Förlåt, det var verkligen inte meningen att göra dig ledsen!"
Jag skakade på huvudet, svalde gråten och klämde fram ett leende. "Nej, nej, jag är inte ledsen"
Jag såg på Jungkook att han fattade att jag ljög, men vi båda ignorerade det.
"Det är okej att vara ledsen. "
Jag blev glad att höra det och kände mig varm i hjärtat.
"Men du har ingenstans att bo?"
Jag skakade på huvudet igen.
"Bo här då."
Jag blev förvånad kollade på honom med en både lite förskräckt och förvånad min även om jag var helt säker på att han inte menade allvar.
"Jag menar det. Bo här tills du hittar någon stans att ta vägen." sa han och kollade på mig med den där allvarliga minen igen.
Ingen sa någonting på en lång stund. Vi drack upp vårat té och satt och stirrade på TV:n. Efter en stund ställde sig Jungkook upp, tog tékopparna och gick och diskade dom.
"Är du redo för att åka till polisen?" frågade Jumgkook när han var tillbaks.
Jag vred på mig och struntade i att svara.
"Kläderna du hade igår har nog torkat nu. Dom var så smutsiga så jag tvättade dom. Jag kan hämta dom" sa han och gick iväg.
När han kom tillbaks gav han mig kläderna. Dom luktade gott.
"Du kan ta en dusch om du vill det"
Jag nickade och gick till badrummet.
Efter att jag hade duschat och klätt på mig var Jungkook också färdig för att åka.
"Är du klar?" frågade han trots att alla i världen kunde se att jag var det. Jag svarade inte och han fortsatte. "Då åker vi."
Jag skakade på huvudet och drog mig bakåt.
"Vad är det?" frågade Jungkook.
"Han kanske väntar utanför..." sa jag med låg röst.
Men det var inte det jag egentligen var mest rädd för just nu.
