Efter nästanen halvtimme hade Jungkook lyckats få mig till bilen. Jag hade ingen aning om att han fick köra bil, men det fick han tydligen.
Jag försökte lugna mig, men jag var så nervös.
Jag hoppades mer än något annat att Kim Junghoon inte jobbade idag.
Han var som sin son, han avskydde mig. Han skulle inte göra något för att hjälpa mig. Om jag berättade för honom att hans son hade jagat mig med en kniv skulle han låtsas att det inte var sant och skylla allt på mig. Ja, han som jagat mig med en kniv hade en pappa som jobbade som polis och hela deras familj avskydde mig. Jag kunde inte tänka på något annat än det hur jag än försökte.
Vi åkte ganska länge innan vi var framme. När jag kom in såg jag mig omkring. Jag såg inte Junghoon, men jag gick ändå försiktigt fram till en ganska ung tjej som var i "receptionen". Det stog Kim Ji-su på hennes namnbricka så det var antagligen hennes namn. Jag frågade om Kim Junghoon jobbade idag. Hon svarade nej, och jag gick till Jungkook.
När vi satt och väntade kom en annan polis fram till Ji-su. Jag hörde inte allt dom sa, men det jag hörde gjorde mig chockad.
"Junghoon är inte tillbaks. Ingen har sett honom här i närheten sedan branden. Ingen hittade någon hemma där han bor. Ingen från hans familj var där. Vi har hittat några spår och vi misstänker att han har med branden att göra och om det stämmer så har han antagligen flytt." sa polisen som hade kommit fram till Ji-su.
Efter ett tag fick jag prata med en polis. Det var en lite äldre kvinna som hade färgat sitt hår ljusbrunt. På hennes namnbricka stog det Chang Sungmin. Hon behövde mitt personnummer och när jag berättade det insåg hon vem jag var.
"Choi Youngmi. Dotter till Choi Yeonhee?"
Jag svalde och nickade.
"Du har förstås hört att din mor är död?"
Jag nickade åter igen och bet mig hårt i underläppen för att inte råka börja gråta.
"Det är fel. Hon ligger på sjukhus och hon har klarat sig. Alla nyheter har sagt fel."
"Va? Är det sant?" frågade jag. Sungmin nickade och såg först gladare ut men på mindre än en sekund ändrades det och hon fick en allvarlig min.
"Men det var inte det du kom hit för." sa hon med sin allvarliga min och visade att jag skulle prata.
Jag började med att jag hade träffat Soyeon och efter det berättade jag allt som hände efter det och vad hon hade sagt för att lura mig till den där platsen.
När jag var klar hade Jungkook också fått berätta om den delen han hade varit med om och sen fick vi veta exakt vart mamma låg på sjukhuset.
Jungkook körde mig dit direkt efter besöket hos polisen och när vi kom fram följde han mig till rätt plats. Utan att jag tänkte på det så höll han koll på mig och liksom skyddade mig.
Innan jag fick komma in berättade någon från sjukvårdspersonalen om hur det låg till. Mamma hade blivit skadad av röken och skulle inte kunna komma hem på ett tag, men hon skulle klara sig. Om några månader skulle allt vara ungefär som vanligt.
Efter några minuter av tråkigt babbel fick jag äntligen komma in till mamma och träffa henne. Det första jag reagerade på var att det var massa slangar och saker huller om buller, upp och ner och under och över allt.
När mamma såg mig sken hon upp och blev jätteglad. Vi kramades länge. Hon hade ingen aning om vad som hade hänt mig, och jag orkade inte berätta en gång till.
Mamma tänkte aldrig någonting på vart jag skulle bo nu när vårat hus var nerbrunnet, men hon hade lyckats få med sig sin mobil och sitt betalkort ut ur det brinnande huset så hon gav mig pengar att köpa en ny skoluniform med.
Efter nästan en timme fick jag inte stanna kvar längre och när jag kom ut från avdelningen där mamma låg väntade Jungkook på mig.
"Oj, hejsan! Har du stannat hela tiden?" sa jag när jag fick syn på honom och han nickade bara.
När vi kom ut ställde jag mig bara och kollade framåt. Jag bara stog och tänkte.
När Jungkook insåg att jag inte följde med stannade han. Han vände sig mot mig och kollade på mig. "Hallå?" sa han men jag stog bara kvar.
"Hallå?" sa han igen och försökte se vad jag kollade på.
"Kommer du?" sa han och jag kollade mot honom.
"Hm?" sa jag och la huvet lite på sned.
"Kom. Vi ska hem." sa han.
"Jag har inget hem.." sa jag.
"Du ska ju bo hos mig tills du har någon annan stans att ta vägen." sa han. Det verkade som om han började tappa tålamodet lite.
När jag inte sa något och bara stog kvar tog han tag i min handled. "Det är farligt för dig att stanna ute ensam." sa han och började gå, fortfarande med ett grepp runt min handled. Jag drogs med och vi gick mot bilen. Där släppte han min handled och vi hoppade in.
När vi kom hem var det ganska sent. Direkt när vi kom innanför dörren satte jag mig ner på gilvet.
Precis som utanför sjukhuset stirrade jag bara rakt fram och funderade. Folk kanske tycker att det är konstigt men att bara få fundera så där behöver jag ibland.
Jungkook gick in i köket.
Jag bara satt där och gjorde inget annat en stund tills Jungkook kom till mig.
"Dags att äta, jag har gjort te och nudlar. Kom."
Jag reste mig upp och vi gick till köket tillsammans.
I början när vi åt var det tyst, men Jungkook avbröt tystnaden.
"Är du rädd att jag ska göra något mot dig? För det kommer jag inte." jag skakade på huvudet men han fortsatte "Vi kommer inte ens sova i samma rum så det är lugnt."
Han blev tyst igen och vi fortsatte äta under tystnad.
När vi nästan var klara med maten kom jag ut ur min tankevärld och Jungkook verkade märka att jag blev mer som vanligt och mer kontaktbar igen.
"Inte för att vara sån, men vilken storlek har du på kläder?" frågade han
"Hm.. Det är väldigt olika och det beror på vad det är för sorts kläder. Antingen så brukar mina kläder vara litenför små eller lite för stora, det är svårt att hitta perfekta kläder eftersom jag är rätt lång. Men jag brukar ha S för att inte kläderna ska vara för korta." svarade jag
"Rätt lång? Pfft. Hur lång då?" frågade Jungkook
"170 cm." svarade jag
"När du står bredvid mig är du ju superkort! Shortie" sa han och log retsamt
"Men hur lång är du då?" sa jag och himlade lite med ögonen
"178 cm."
"Yah! Då är du ju också kort! Du är bara 8 cm längre än mig!"
"Tja 8 centimeter verkar vara rätt så långt då" sa han självsäkert
"Hmpf!" fnös jag
"Men.. Vad hade du för stolek på din skoluniform?" frågade Jungkook plötsligt
"S på både tröjan och kjolen"
"Okej. Du, jag ska åka och göra en sak, det går snabbt."
"Vad ska du göra?"
"Det får du se. Klarar du dig själv?"
"Mm, det gör jag väl, men vad s~"
"Okej, jag kommer strax då. Om du blir trött och vill sova kan du ta på dig kläderna du hade inatt, dom hänger i badrummet. Du kan sova i min säng, där du sov inatt." avbröt han.
Jungkook gick mot hallen, tog på sina skor och gick ut.
Jag ställde mig och diskade skålarna och tekopparna som vi nyss hade ärit ur. Han hade ingen annan smutsig disk. Köket var precis som resten av hans hem, bortsett från sovrummet, bra städat.
När jag hade diskat klart tog jag på mig kläderna jag hade haft natten innan och sedan gick jag till soffan. Jag försökte hålla mig vaken men efter en stund gick det inte och jag somnade i soffan.
