Yoongi hade inte lämnat mig en sekund under skoldagen och jag var så lycklig över att ha tillbaks honom. När jag tänkte på honom log jag som en idiot och på vägen till sjukhuset gick jag som på moln.
Besöket hos mamma gick som vanligt. Att hon fortfarande inte kommit på tanken vart jag bodde nu när vårat hus var nerbrunnet fick mig att undra. Läkarna hade dock berättat att hennes minne hade blivit påverkat av röken eller något. Men om man andas in rök är det väl lungorna som tar skada, inte hjärnan?
Dom hade förklarat hur det hängde ihop på något sätt men jag lyssnade inte så väl på dom eftersom deras sjukhus-snack var som ett eget språk. Ett språk som var nästan omöjligt att tyda.
Precis som varje dag tog besökstiden slut och jag var tvungen att gå.
—
Jag hängde upp min jacka och väska prydligt på en krok i hallen och ställde mina skor i skohyllan.
Eftersom Jungkook bara hade slängt sin jacka och väska i en hög på golvet hängde jag upp det också. Skorna däremot kunde jag inte se någon stans. Han kanske hade dom på sig inne.
Jag gick till köket och tog ett glas vatten, och sedan i vardagsrummet. Ingen Jungkook i varken köket eller vardagsrummet. Badrummsdörren stog öppen vilket betydde att ingen var där. Jag fick fram och stängde den innan jag fortsatte till Jungkooks rum. Där var han inte. Och i det lilla förrådet fanns inget att göra så jag antog att han inte var där heller.
Jag tog upp min mobil för att se om Jungkook hade skickat ett sms om vart han var, men det hade han inte. Så jag försökte ringa. När han inte svarade i telefonen började jag gå runt och leta efter lappar, men han hade inte lämmat någon.
Jag suckade och satte mig i soffan. Jag var inte orolig, men det kändes tråkgit att vara ensam. Jag var så van vid att alltid ha Jungkook nära att det nästan kändes konstigt när han inte var det.
Till slut kom han hem.
"Vart har du varit?" frågade jag trots att jag egentligen kunde se det.
"Jag har handlat mat"
"Ah.." jag gjorde en paus. "Det börjar bli dags för middag, ska vi laga nåt?"
Jungkook nickade.
"Yukgaejang?" föreslog jag.
Jungkook nickade igen.
"Okej, bra! Det var jättelängesen jag åt det!"
Vi gick till köket och plockade ur matpåsarna. Jag babblade hela tiden, men Jungkook sa inte ett ord. Jag gjorde till och med pauser för att han skulle kunna säga något, men nej, han var helt tyst.
"Haaallååå? Kaaan duuu praaataaa?" sa jag till slut.
"Mm.." svarade han så lågt att man knappt hörde.
"Varför säger du inget? Har det hänt nåt?" frågade jag och la huvet på sned.
"Nej... Jag har bara.. Inget att säga"
"Ookejjj" sa jag förvirrat.
Vi lagade maten och Jungkook sa inget mer än typ 'mm' som svar till det jag sa.
Inte förrän vi skulle sätta oss och äta sa han något.
"ärduochyoongtilsumhum?" mumlade han och det var nästan omöjligt att förstå vad han menade.
"Va?" svarade jag förvånat.
Jag kollade upp på honom, men såg honom knappt eftersom han kollade ner i sin mat.
"Är du och Yoongi tillsammans?" sa han, den här gången högt och tydligt.
Att bara höra Yoongis namn fick mig att le.
Jag tyckte på axlarna och tuggade i mig lite mat.
"Jag vet inte.. Kanske.. Snart?" svarade jag och fnissade lite för mig själv.
Vi var tysta en stund, men plötsligt började Jungkook prata igen.
"Du borde inte vara tillsammans med någon." sa han.
"Va?"
"Du borde inte vara tillsammans med någon." upprepade han.
"Vadå, varför?" frågade jag förvirrat.
"Har du redan glömt ditt ex? Som jagade dig med en kniv?"
"Det är inte samma sak med Yoongi!"
"Vad vet du om Yoongi, samma sak kanske händer med honom."
"Sluta! Det är inte alls samma sak, Yoongi är inte alls sån!"
"Hur vet du det?"
"Du har ingen aning om allt som hänt! Du kan inte säga så! Vad har Yoongi gjort dig, varför säger du så om honom?" nästan skrek jag riktigt upprört.
"Vadå, berättade den där galna snubben att han skulle komma med kniv efter dig? Nej, exakt. Ingen säger 'hej jag är galen och jag kommer jaga dig med kniv helt plötsligt', så varför skulle Yoongi göra det? Eller så gör han något annat mot dig. Han kan ju lika gärna vara ute efter din kropp..."
"Är det bättre att bo med en kille då? En som inte ens känner mig? Tänk om du är ute efter min kropp? Nej, vet du vad, jag sticker här ifrån. Du är inget för mig, varför ska jag bo med dig och lita på dig?" jag nästan skrek och ställde mig upp från stolen och gick ut i hallen för att hämta min väska. Sedan tryckte jag ner alla mina kläder, trots att dom egentligen inte fick plats, i väskan. När jag lyckats knö ner allt stormade jag ut i hallen för att ta på mina skor, för att sedan smälla igen dörren bakom mig och gå ut ensam i den mörka kvällen.
