Såld

Kapitel 1 - Våra historier flätas samman

"Jag kan bara inte tro det" fräser Katherine och stampar med foten i golvet. "Du är ju helt otrolig".

Elena ser efter sin kusin då hon stampar ut ur rummet. I vanliga fall hade hon tyckt att hennes kusin överdrev men just nu kan hon faktiskt förstå reaktionen.

"Du kan inte mena allvar, Jenna" vädjar hon till sin faster. "Du kan inte ha sålt oss, vi är faktiskt nitton, du har inte rätten att göra det."

"Jag sålde er inte, Elena" säger Jenna med den där mjuka rösten hon använt så många gånger förr, som brukade få Elena att lugna ner sig då hon var liten. Nu får den henne bara att bli ännu mer irriterad.

"Så vad gjorde du?" frågar hon uppgivet. Tårarna stiger i henne ögon och hon försöker förtvivlat blinka bort dem. Hon har inte gråtit sen hon förlorade sina föräldrar för tre år sedan.

"Jag hade inget val, Elena! Familjen Mikaelson får vad de vill ha, du vet det" skriker Jenna desperat till henne. Elena skakar bara sårat på huvudet.

"Så du gav upp? Du försökte inte ens skydda oss" hon hör att Jenna försöker säga något bakom henne men hon struntar i det och följer sin eldiga kusin uppför trappan i Gilberts hus. Hon hör dämpade snyftningarna ifrån Katherines rum och ser sin lillebror, Jeremy, kika ut ifrån sitt rum mittemot i korridoren.

"Vad händer?" frågar han oroligt och nickar med huvudet åt Katherines dörr. "Jag har inte hört Katherine gråta sen... Elena är du okej?" Elena vänder snabbt bort huvudet då hon inser att hon också gråter och torkar generat ur ögonen med baksidan av handen.

"Jag och Katherine är sålda, eller vad du nu vill kalla det, till Mikaelson familjen" svarar hon tyst innan hon går sitt rum och stänger nästan dörren bakom sig innan hon ser Jeremys oroliga ansikte. Hon drar ett darrande andetag och vänder sig mot honom.

"Jag vill gärna vara själv, Jeremy" säger hon med en stabil röst. Han nickar långsamt och vänder sig om för att gå ner för trappan till köket. Elena stänger försiktigt dörren bakom sig. Hon hör Katherines dämpade snyftningar då hon glider ner längs med dörren och gråter för första gången på tre år.

"Ni kan inte vara seriösa, vi kan ju inta bara sitta här och acceptera det!" skriker Rebekah Mikaelson till sina fyra bröder där de sitter i soffan med varsin drink i handen.

"Rebekah, vi skulle uppskatta att du lugnade ner dig väldigt mycket" säger Finn, hennes äldste bror i en lugn ton. "Far har säker läget under kontroll".

"Nej det har han inte" fräser hon tillbaka, irriterad över att de inte verkar fatta allvaret. "Fattar du inte Elijah?" hon vänder sig mot den hon tror kan förstå henne. "Han tvingar fyra tjejer att komma hit och gifta sig med er, endast för att han tycker att det passar, och ni gör inget åt det"

"Vi gör så gott vi kan Rebekah, om vi får som vi vill kommer det inte att hända. Men du känner far, han kommer inte ge sig så lätt" svarar Elijah och suckar uppgivet.

"Så ni tänker bara..." längre hann hon inte fören hon blev avbruten.

"Syster, syster, syster. Jag kan försäkra dig om att vi inte kommer sitta här och låta far få sin vilja igenom ytterligare än gång. Jag föreslog faktiskt att vi skulle vägra men vår noble bror här uppskattade inte idén" säger hennes näst yngste bror, Nik, och viftar lite med ena handen åt Elijahs håll.

"Du vet lika bra som jag, Niklaus, att far inte kommer bli på bättre humör för att diskutera med om vi vägrar" kommenterar Elijah torrt och Nik gör en grimas för användandet av hans hela namn.