Såld

Kapitel 11 - Och i vardagen

Rebekah drar sin gråa kofta lite tätare omkring sig när hon springer ut i det disiga vädret. Hon har letat efter Bonnie hela morgonen, tillsammans med Caroline, Katherine och, till allas stora förvåning, Kol. Hennes bror har bettet sig konstigt ända sen igår kväll då Bonnie lämnade balen. Han hade vägrat prata med någon, till och med Aiden och gått så fort Elijah haft det årliga talet och de hade tagit den obligatoriska familjebilden. Det hade varit lite pinsamt att presentera tjejerna igår, då Bonnie saknades. Kol fick frågan var hon var men han svarade inte utan vägrade att se in i kameran, vilket inte var likt honom. Till slut hade Elijah skyllt på att hon hade huvudvärk.

Det hade tagit henne lång tid att komma på var Bonnie kunde vara innan hon kom och tänka på att Bonnies föräldrar hade ett litet hus på deras marker. Rebekah ställde sig på verandan och knackade på dörren. I väntan på att den ska öppnas så drar hon handen över sin hästsvans. "Miss Rebekah, kom in" Bonnies pappa öppnar dörren och släpper in henne. Rebekah försöker komma ihåg vad han heter men hon ger upp snart.

"Tack. Är Bonnie här?" frågar hon istället, ryggen rak samtidigt som hon kikar runt i det hemtrevliga huset med mörkinredning.

"Precis här, Rebekah" säger Bonnie och kommer henne till mötes i en stor tröja och leggins, det är tydligt att hon sov här i natt.

"Vad sa han igår egentligen?" Rebekah har hört vad hennes bror har sagt till tjejer förut och hon kan bara föreställa sig vad han måste ha sagt för att få en tjej som Bonnie att gå och inte komma tillbaka.

"Inget speciellt. Han var Kol" om inte Rebekah har helt fel, och det brukar hon inte ha, så låter Bonnie nästan öm då hon säger det. Det är då det klickar för henne, Bonnie lämnade inte för att hon inte gillade Kol, hon lämnade för att hon gjorde det.

"Du föll får hans charm" säger hon uppgivet och himlar med ögonen.

"Gjorde jag inte" försvarar sig Bonnie genast, lite för fort och Rebekah kan se att hennes föräldrar ger varandra ett menande leende.

"Är det nu jag tjuter och kramar om dig?" frågar hon och höjer frågande ögonbrynen. När Bonnie börjar skratta blir hon lite förödmjukad, okej att frågan kanske var rolig för henne men Rebekah har faktiskt ingen aning, hon har aldrig haft tjejkompisar förut.

"Nej, gör inte det. Jag ä inte direkt glad över det" säger den brunhåriga tjejen då hon ser Rebekahs alvarliga min. "Du lät precis som Katherine gör då Caroline snackar om killar hon har träffat bara" tillägger hon sedan och Rebekah slappnar av.

"Vill du prata om det?" frågar hon "när jag blev kär i Stefan var det jag saknade mest någon att prata med".

"Bara ifall jag får höra den historien" skrattar Bonnie och vinkar till Rebekah för att komma in till ett rum i huset. Hon vinkar på sina föräldrar innan hon försvinner in genom dörren med Rebekah i hälarna.

Rummet de kommer in i måste vara gästrummet, där Bonnie sovit inatt. Klänningen hänger fortfarande framme och skorna står till vänster om dörren. Rebekah lägger märke till att Bonnie går barfota då hon sätter sig i skräddare i sängen. Rebekah sätter sig mitt emot henne, benen ihop vikta under sig.

"Jag är inte kär i Kol" säger Bonnie då hon satt sig, som om hon nu kom på att det var det som Rebekah hade påstått.

"Nej, nej. Det hoppas jag" svarar Rebekah med en allvarlig blick på Bonnie. Den andra tjejen riktigt kryper ihop under hennes blick och Rebekah skrattar.

"Han har faktiskt betett sig lite konstigt de senaste veckorna ska du veta" säger Rebekah efter ett tag, hon vill inte plåga den första riktiga tjejkompis hon har för länge.