Restart :: L.h (on hold forever)

0.1

I miss you
-Zafira-
När vi kliver av planet är klockan mitt i natten men när värmen träffar mitt ansikte så vaknar jag till lite.
I Sverige är det forfarande väldigt kallt men när vi åkte höll snön faktiskt på att smälta bort. Jag har fortfarande på mig min favorit chocktröja och en mössa. Det är uppenbart att folk stirrar på mig för vilken idiot bär kläder som om det skulle börja snöa när det är över 30 grader varmt, jo jag gör det. Folk skulle nog inte bedöma mig om de visste att jag hade rest hela vägen från skitkalla Sverige..

Resan har varit tråkig och alldeles för lång men för en gångskull så är jag faktiskt glad för att vi är framme, även om jag inte alls skulle vilja vara här.
Pappa är en business man som åker på massa konferenser och reser jorden runt nästan hela tiden, på grund ut allt resande och att vara borta från familjen hela tiden så skilde sig våra förlädrar. Mamma fick nog när han kom hem från en 2 månaders lång konferenser som då hölls i Sydney,Australien men pappa hade redan hittat någon ny här i Sydney undertiden.

Det är också därför jag och min lillasyster Liv är här på andra sidan jorden i Ausralien med honom för från och med nu kommer vi att bo här. Jag tänker inte gå igenom detaljerna om mammas och pappas skilsmässa men för att sammanfatta det kort bor jag varannat år här och varannat år i Sverige.

Efter att vi har klivet av planet går vi direkt till bagagebandet för att ta våra väskor men det tar en liten stund att hitta dit eftersom att ingen riktigt vet vägen. När jag var liten tyckte jag att bagadebandet var jättecoolt för att den trollade fram våra resväskor på något underligt sätt och när mamma och pappa inte såg brukade jag sätta mig på bandet och åka runt tills mamma eller pappa hittade mig men det slutade alltid med utskällning. Jag tänker ofta att det våre bättre om jag fortfarande var 6 år gammal för jag skulle varit så mycket gladare än vad jag är nu, skolan och allt är bara hemskt.

Min väska kommer åkandes på bandet och min syster är schysst och tar tag i den innan jag hinner tänka tanken.
"Tack Liv." Säger jag och ler mot henne.

"Varsågod." Svara hon och ler tillbaks.
Jag och min syster har alltid varit nära varandra och kommer alltid vara, det kom verkligen som en chock när mamma och pappa berättade om skilsmässan och det nya livet i Australien. Jag tog inte emot det speciellt väl för det innebar att jag var tvungen att lämna nästan allt jag hade i Sverige. Tanken får mig att känna mig ledsen för att lämna alla sina vänner var inte lätt och jag saknar de all så hemskt mycket. Dom senaste månaderna har varit lite extra tuffa för mig och det är väldigt skönt att jag har Liv för när tiderna är svåra så finns hon alltid där för mig och jag för henne.

Efter att vi tagit vårt bagage så är det egentligen bara att gå till utgången och vänta på att pappas nya fru eller våran nya styvmamma ska komma och plocka upp oss.
Hela jag är nervös och jag kan känna hur mitt hjärta bultar lite fortare än vad det brukar. Jag undrar verkligen hur vår styvmamma är och hur hon ser ut, är hon som mamma,eller helt annorlunda? Är hon shysst eller är hon helt fruktansvärd? Många frågar utan svar flyger runt i mitt huvud och nervositet och rädsla rinner igenom mig. Jag hoppas på det bästa och att hon är så mycket som min mamma där hemma i Sverige.

Helt plötsligt känner jag hur mina ögon tåras och hur mina kinder blir våta, det har hänt en under hela resan hit. Varje gång någon eller något påminner mig om mamma vill jag bara gråta för jag saknar henne så otroligt mycket och jag verkligen kan känna hur mitt hjärta brister när min tankar börjar viska om henne.

Jag försöker hålla låg profil och undviker folks blickar för jag vill inte att pappa eller Liv eller någon ska se mig sån här. De kommer bara att fråga massa frågor och jag verkligen hatar att svara på frågor om något känsligt ämne för hur ska det kunna hjälpa mig när de ändå inte kommer förstå? Min blick kollar ner i marken medan jag går och jag måste hitta en toa så fort som möjligt.

''Jag måste gå på toa..'' Säger jag så tyst att jag inte är säker på att Liv eller pappa hörde. De hinner inte svarar innan jag svänger in på damtoaletten och springer in på första lediga och låser in mig fort.
Jag börjar kolla mig i den lilla spegeln på väggen och min mascara är förstörd och rinner ner på mina kinder. Man ser tydligt att jag har gråtit och detta skulle passa perfekt som en Halloween look, jag ser verkligen hemsk ut.
Fort så tvättar jag bort sminket under ögonenen och lägger på nytt,jag byter om till en T-shirt, tar av mig mössan och låter håret vara utsläppt.

När jag kommer ut från toaletten låtsas jag som om inget hänt och vi går i en obekväm tystnad till utgången där jag vet att massa människor väntar och en av dem är våran styvmamma. Vi går rakt mot utgången och vi möts ut av flera olika ansikten och folk som håller upp skyltar med namn och efternamn på. Jag söker med blicken över skyltarna och försöker hitta en med vårt efternamn på men jag hittar inget speciellt.
Helt plötsligt så bryter pappa ansikte upp i ett leende som jag inte har sätt på länge och det kan bara betyda en sak.

"Anne!" Ropar han och springer emot en kvinna med blont hår vars ansikte jag inte hinner se innan hon och pappa omfamnar varandra. De växlar ett par ord men sen så vänder sig pappa om och visar att jag och Liv ska komma. Mitt hjärta bultar och mina händer darrar , Anne ser väldigt snäll och trevlig ut men det hjälper inte mot den nervositet jag känner just nu. Jag sväljer hårt, tar tag i väskan och går bort till pappa.

"Hej jag heter Zafira.." Säger jag och ler nervöst.

"Hej Zafira jag är Anne-Marie men du kan kalla mig Anne." Säger hon med ett stort leende och det får mig att le tilbaks. Vi skakar hand innan Anne börjar att hälsa på Liv. För att vara ärlig känner jag en stor lättnad efter att ha skakat hand med Anne för det var mycket enklare än vad jag trodde. Anne frågasätte mig inte om något, inte min sjukt dystra klädstil, inte min lilla näs percing och inte heller mitt smått blåa hår, det kändes väldigt bra.

"Så ja det är en liten sak jag hade glömt att berätta fast eran pappa vet redan.." Börjar Anne och tusen tankar bubblar upp i mitt huvud. "...jag har en son som heter Ashton så det betyder att ni kommer få en styvbror också!"

Vänta,vänta, VA!?

Jag står helt stilla nästan fryst med vid öppna ögon, gag var inte alls redo på att få en "bror" eller det här. Verken jag eller Liv hinner ifrågesätta något innan vi ser Ashton komma och jag kan inte låta bli att rodna.

Ashton går först fram till mig och räcker ut sin höger hand att skaka.
"Hej jag heter Ashton.." Säger han och jag lovar att han är lika nervös som mig.
"Zafira.." Säger jag och försöker mitt bästa att le lite. "Och jag känner mig sjukt nervös just nu.." Får jag fram.
"Det är okej." Säger han och ler. "Trevligt att träffas förresten." Lägger han till och jag nickar med ett leende till svar. "Och jag måste lägga till att jag verkligen gillar ditt hår." Lägger han till ännu en gång och jag tänker att jag
pratar ganska lite när Ashton förmodligen pratar en hel del.
Hela bilturen hem pratar vi men Ashton pratar mest, Liv är också med och pratar med oss.
De senaste dagarna och månaderna har varit skit och att bara sitta och prata så här får mig att må så mycket bättre och för en gångs skull tror jag att allt kommer ordna sig.

// Hejsan jag är tillbaks nu :D och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här.. och jag är ledsen om det är några stavfel :/

Så vid varje kapitel kommer jag ha en gif (bilden som rör sig i typ en sekund) , ett videoklipp (som kapitlet är döpt efter) och 'dagens fråga' för att jag känner för det

Dagens fråga: Vad skulle du göra om du träffade Ashton?
(om du är någon 5sos hater som vill döda Ashton så kan du dra, jag vet tyvärr inte vrf jag sa det där) HA DET BRA :)