Unforgettable love

Kaptiel 10

I samma ögonblick som jag fick syn på Alice första gången på många år gick mitt hjärta i bitar.  Alla stunder tillsammans, alla kyssar, alla kramar, all glädje vi delat tillsammans kom tillbaka som ett svep. Hur kunde jag vara så dum att lämna en sån fin tjej som henne? I henne fanns alla mina svar.

Jag förstår henne till hundra procent. Egentligen förtjänar hon inte mig, men jag är samma människa som innan och att göra om samma misstag som jag gjort skulle aldrig hända igen.

Att se henne efter fem år kändes plågsamt för jag förstår vilken smärtan hon haft. Jag har inte kommit tillbaka till min hemstad tidigare eftersom att mitt kontrakt gick ut nu efter fem år. Det är en dålig ursäkt såklart. Jag funderade många gånger på att åka hem. Men jag visste att jag skulle behöva åka tillbaka till laget ändå.

Jag tvivlade många dagar på mitt val och var nära på att åka hem i början. Men mitt samtal med mina föräldrar avgjorde allt. De sa att Alice hade gått vidare och börjat ett nytt liv, till och med träffat någon ny. Mamma hade sett henne på stan, hon sa att Alice såg glad ut. Det var allt jag behövde höra för att jag skulle ha någorlunda bra samvete att stanna kvar. Alice var glad.

Mina tankar var överallt när jag gick längst stan. Att äntligen få prata med Alice kändes bra. Jag fick inte ut allt jag ville säga men att bara höra hennes röst gjorde mycket. Hon ville inte prata med mig, vilket jag förstod. Hon behöver inte prata med mig, hon behöver bara lyssna på vad jag har att säga.

Jag väcktes av mina tankar när jag fick höra en skör röst som grät. Jag kollade runt och fick syn på en liten pojke som satt och grät på en bänk. Jag styrde mina steg fram till honom.

"Hej vännen, vad har hänt?" Frågade jag och satte mig bredvid honom på bänken. Han slutade gråta och kollade förvånat på mig.

"Vad heter du?" Frågade jag.

"Lo—ogan" snyftade han fram. Jag la armen runt hans axlar lite tröstande.

"Mamma—säger att— jag inte får—prata med främlingar." Snyftade han fram igen.

"Det är rätt, men jag kanske kan hjälpa dig? Kan du kanske ringa någon?"

"Logan." Ropade någon bakom oss. Jag vände mig om. David kom springandes mot oss.

"Men herregud." När David hade kommit fram till bänken omfamnade han den lilla killen.

"Var tog du vägen?" frågade David efter kramen. Logan gnuggade sig i ögonen.

"Jag såg en blå fjäril och den började flyg så jag sprang efter den." Sa Logan.

"Dumma fjäril." muttrade David.

"Nej David den var jättefin." sa Logan argt. David skrattade till och skakade på huvudet.

"Hade du inte koll på mig?" Sa Logan argt.

"Jodå, jag vände mig bara en sekund sen var du borta."

"Det får aldrig hända igen." Deras konversation fick mig att vilja skratta. Det låter så enormt konstigt att det är barnet som säger till den vuxna.

"Jag vill till mamma nu." Sa Logan.

"Absolut." sa David och reste sig upp. "Vi säger inget till mamma, okej?"

Logan nickade och tog hans hand. Jag reste mig och fick ögonkontakt med David.

"Hej"

"Hej Leo. Det var ett tag sen." Jag nickade och följde efter dem. Logan sprang lite före och plockade upp pinnar längst gräset.