Unforgettable love

Kapitel 11

Dörren till caféet öppnade och det plingade ljudet hördes.

"Vi har inte öppnat än" sa jag. Jag hade allt fokus på kaffemaskinen som jag rengjorde, men när det blev tyst bakom mig vände jag mig om för att se vem som kommit in. Det var Leo. Jag suckade och vände mig mot maskinen igen.

"Hej."

"Hej." svarade jag tyst.

"Jag ville bara komma förbi och säga förlåt. Igen." Jag vände mig om och vi fick ögonkontakt med honom. Mitt hjärta dunkade snabbare, med den blicken han gav mig blev jag knäsvag.

"Det känns som att jag har levt i en dröm de senaste åren. Jag trodde att jag för en gång skull blev älskad av mina föräldrar när jag gjorde det beslutet som jag gjorde. Men jag hade fel. De gjorde allt för att jag skulle åka. Vad för slags föräldrar ha jag?" Jag kunde inget annat att känna sorg för honom, han kände sig inte älskad av sina föräldrar. Det måste vara fruktansvärt. Och dessutom få reda på det här fyra år senare. Men jag kan inte låtsas som inget hände. Jag mådde så dåligt efter han stack, det kommer jag aldrig glömma.

"Jag vet att det inte är en ursäkt för allt som hänt. Men jag vill bara att du ska veta. Att om jag hade vetat om att vi har en son hade jag stannat. Och det misstaget att jag åkte kommer jag ångra i resten av mitt liv." Han vände sig om för att gå.

"Vänta." Han vände sig åter igen. Jag kollade ner i disken, sen lyfte jag blicken upp till honom.

"Jag förstår dig, okej? Jag fattar att du mår dåligt över att inte känna sig älskad av sina föräldrar men jag kan fortfarande inte glömma vad som hänt. Du krossade mitt hjärta när du stack, och det enda jag kan tänka på var att fotbollen var viktigare än mig då." Han förblev tyst.

"Jag är ledsen, jag har alltid älskat dig och kommer alltid göra." Jag vände mig om, de orden tog hårt på mig. Jag älskar honom också, och kommer alltid göra men hur kan man gå vidare från en sån här sak?

"Jag har inte mycket att be om men jag vill lära känna Logan. Han är min son också Alice." Jag funderade ett tag innan jag svarade.

"Absolut, men jag måste prata med honom först."

"Självklart."

***

"Älskling." sa jag till Logan när vi satt hemma i soffan. Det är dags att berätta sanning för honom, han förtjänar att veta.

Han mötte min blick, lika klara blå ögon som Leo.

"Det är en sak jag skulle vilja prata med dig om."

"Okej, vad är det mamma?"

"Det är om din pappa."

"Jag trodde inte du ville prata om honom." Sa han och la huvudet på snedden.

"Men det är dags nu. Du vet killen från caféet?" Han nickade. "Han heter Leo och han är din pappa." Innan han hann säga något ville jag försäkra honom om en sak. "Jag vill att du ska veta att han inte visste att du fanns, okej, han fick aldrig reda på att jag var gravid."

"Varför inte?"

"Det är komplicerat! Skulle du vilja träffa honom? Du behöver inte." Han nickade ivrigt.

"Jag vill träffa honom och tacka honom för att han tröstade mig när David tappade bort mig." Jag höjde ögonbrynen.

"Vad sa du?"

"Oj—" han satte handen för munnen. "—Det skulle vara en hemlis." Jag skakade lätt på huvudet. Jag måste visst ha en konversation med David senare.