Somebody to die for(5SOS)

Broken

*Allies perspektiv*

Jag kollade på glaset som låg splittrat på marken med tårar i mina ögon. Desperat tog jag upp det stora kortet som glasbitarna hade rivit isär. Det var en av de saker som jag hade kvar av min mamma.

Eftersom hon dog när jag var så liten hade jag inte mycket saker. Av de foton vi hade kvar av henne så lyckades jag ta sönder det fotot där hela familjen var samlade och såg extremt lyckliga ut.

Pappa sprang upp för trappen och kollade med stora ögon på mig.

''Vad var det där bra för!? Det fotot var det enda vi hade kvar av oss alla tillsammans!'' Han ryckte ifrån mig fotot från mina händer och tårar började rinna ned från hans kinder.

''Varför gör du såhär? Jag förstår mig verkligen inte på ditt beteende.'' Röt han till mig och jag sprang snabbt ned för trappan.

Jag tog på mig mina vita slitna converse och sprang ut ur huset. Just nu orkade jag verkligen inte vara inne i huset där det fanns så mycket minnen av min mamma. Jag sprang till parken som var närmast huset och satte mig på en bänk och grät. Jag saknade känslan av att ha en mamma vid sin sida.

Någon annan satte sig på bänken och flyttade närmare mig. Jag kollade upp och såg ett av de finaste ansikten.. Ashton kollade med ledsna ögon på mig och drog mig intill honom. Jag snyftade till och tårarna rann ned för mina kinder. Han höll kvar sitt grepp säkert och mitt huvud lade jag ned mot hans axel.

Ashton som jag mest hade sett som den jobbiga oseriösa typen kunde verkligen vara den lugna och stöttande typen.

''Det kommer att bli bra'' viskade han i mitt öra. Jag log ett osäkert leende mot honom och hans mungipor rörde sig uppåt.

Efter att ha suttit och hållit om varandra länge släppte Ashton sitt grepp och till min förvåning blev jag väldigt besviken.

Han reste sig upp och sträckte sin hand framåt för att kunna dra upp mig. När vi båda var på fötter vandrade vi igenom den vackra parken.

''Vad har hänt? Du behöver inte svara om du inte vill.'' Ashton avbröt tystnaden och jag svalde hårt.

''Mamma dog när jag var yngre och jag har liksom inte så mycket minnen av henne. Jag orkar inte vara i huset, det är samma hus som hon har bott i.'' Jag bet mig själv i läppen när jag insåg hur fjantigt det var att gråta över en sådan liten sak.

*Michael's Perspektiv*

Ashton hade varit iväg i flera timmar och jag började bli lite orolig. När jag hade ringt några gånger till honom så ringde han tillbaka till mig.

''Var är du?'' frågade jag med en lugn stämma.

''Behövde träffa en kompis! Är tillbaka på hotellet om någon timme.'' Sa han och lade på.

Jag gick ut till Luke och Calum som spelade FIFA.

''Var är Ashton? Det var väl ganska länge sedan han gick för att få lite frisk luft?'' Sa Luke ofokuserat.

''Han hade tydligen mött någon kompis som han behövde prata med men han kommer om någon timme!'' Sa jag och fick ett ''mhm'' till svar från Calum.

Eftersom killarna inte var så pratglada utan mest fokuserade på deras match så gick jag in på twitter och kollade. Alla fans var verkligen stöttande och utan dem så skulle vi aldrig kommit såhär långt.

*Ashton's perspektiv*

Jag och Allie hade det verkligen trevligt. Hon var verkligen rolig och snäll när hon släppte den stela utsidan. Vi hade pratat länge när telefonen ringde. Jag kollade på den och såg att jag hade 3 missade från Michael. Samtidigt som jag kollade på skärmen ringde han igen.

Allie kollade under hela samtalet på mig med hennes söta undrande blick. Jag hade kommit in i hennes mysterium och hon hade berättat väldigt mycket om sitt liv.

Allie borde lita på mig väldigt mycket eftersom att jag under några timmar hade fått veta hennes livshistoria. Hon visste nästan inget om mig eftersom tiden hade gått åt till att prata om henne.

När vi skulle gå skiljda vägar sade hon lätt:

''kan jag få ditt nummer?''

Jag skrev in alla siffrorna på hennes mobil och gick där ifrån med ett leende på läpparna.

--------

Förlåt för tråkiga kapitel! Vet inte vad som ska hända.. haha verkligen inte bra att planera! nä nu ska jag kolla klart på Diamond league