One Call Away

E P I L O G

18:37, 28 december, fredag

Snön hade hunnit falla även i huvudstaden, för en gång skull. Inte särskilt mycket, men ändå ett tunt vitt lager som lyckades täcka plattformen i betong och gräset på sidorna om den.

En kille med händerna i fickorna som stannat några meter framför Matilda ryckte henne ur hennes värld av tankar. Deras blickar möttes och hon kunde inte hjälpa att fundera över om det den här gången kanske faktiskt var han.

En osäker ögonkontakt som höll länge, en som inte visste om den andra personen verkligen var den de sökte.

Noel körde händerna ännu längre ner i fickorna, det var inte bara snön som hunnit komma, utan även kylan. Tjejen som satt där med en ryggsäck i sitt knä på en bänk i gammalt trä kunde ju vara vem som helst, men något sa honom att de där mörka ögonen som nästan doldes helt under den lika mörka luggen tillhörde just den han letade efter.

Matilda skiftade försiktigt från ställningen hon satt i, hennes ben hade blivit kalla efter att ha suttit ner och väntat i över tjugo minuter nu. Noel hade skickat ett meddelande för en stund sedan där det stått att han fastnat i trafiken och därför skulle bli sen med att hämta upp henne från tågstationen. Var det samma kille som fastnat i trafiken som nu stod och studerade henne med isblåa ögon?

Ingen av dem kunde urskilja vad personen några meter framför dem tänkte. Personen kunde fortfarande vara bara vem som helst.

Ändå bestämde sig Noel tillslut för att blunda för rädslan och slå sig ner bredvid tjejen. De bröt ögonkontakten och bröt istället ut i varsitt barnsligt leende. "Det är du, va?" frågade han, även fast han numera var helt säker. Han hade ingen aning om hur han förväntat sig att hon skulle se ut, men att se henne så här kändes så naturligt att han inte längre kunde föreställa sig hur hans liv hade varit innan han fått se hennes ansikte.

"Det är jag." bekräftade Matilda och svalde hårt utan att för en sekund avbryta det stora leendet. Det här kändes overkligt för henne, som att han innan dess bara existerat i hennes huvud. Även hon blundade för rädslan och lade försiktigt sin hand öven hans. Den var kall som is, så hon slöt sina fingrar om hans för att värma dem.

Noel kunde inte slita blicken från ställena där deras hud möttes och han kunde inte heller sluta känna den elektriska värmen hon utgav. Han förundrades över att hon trots alla hans tvivel ändå var sann.

Överallt runtomkring strömmade människor förbi och lämnade sina skoavtryck i den nyfallna snön, helt ovetande om att de i just den stunden hade chansen att bevittna hur två delade människor äntligen blev hela.

Okej

Jag ska erkänna att jag faktiskt blev stolt över det här. Över just den här delen, och över hela boken. Jag skulle älska att höra vad du tyckte om den, så snälla kommentera!

Vad gäller uppföljare, som jag har fått förfrågan om, tror jag inte att det kommer bli någon. Det känns bra att lämna Matilda och Noel som de är, och så får ni bygga vidare på deras historia själva om ni så vill det.

Det har varit enormt kul att skriva one call away och ännu roligare att ha fått dela med mig av den. När idén först tog form i mitt huvud för säkert ett år sedan (även fast den då såg väldigt annorlunda ut) hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag faktiskt skulle slutföra den. Ärligt talat, det här är den första av mina böcker någonsin som jag faktiskt avslutar. Och vet ni vad? Det var inte så svårt som jag trodde, och tusen gånger mer tillfredsställande än jag trott.

Nu kan jag inte vänta tills jag ska skriva ännu mer, antingen på en uppföljare eller på en helt annan berättelse.

Massor av kärlek

Isabelle