Den som inget hade ✔ (🇸🇪)

Del 43 - Kompisar livet ut

{Som vanligt får man gärna lyssna på låten genom de delar/kapitel där det finns en låt. Men det är såklart inget måste. Jag älskar denna mash up 👆🏼}

• • •

Två dagar senare spelar de Xbox på golvet lutandes mot sängen hemma hos Johan. Han förlorar gång på gång och Jeppe skrattar. De byter sedan spel och mitt i allt skratt blir det allvarligt.

Johan kan inte vara tyst längre. Vill bara prata med någon men vet inte hur. Det gick inte så bra att prata med Maja för några dagar sedan.

"Eh, du..." Säger han och vet inte var han ska börja.

"Ja, vad är det?" Jeppe är upptagen med att försöka styra bilen i GTA, men pausar spelet för att lyssna.

"Hur kunde du veta att jag har en crush på Eric?"

"Jag visste det!" Utropar han och tittar på Johan med ett leende. "Jag kände de på mig. Jag är inte dum, jag såg er två." Jeppe fortsätter spela och Johan bara nickar till svar. "Du vet, han gillar dig också."

"Sluta." Säger han och knuffar till Jeppe med ett litet leende.

"Du märkte ju hur snabbt han tog sig till sjukhuset när du låg inne."

"Du skulle aldrig ringt honom."

"Jodå, sluta vara så envis. Du behöver inte gå genom det ensam."

Det får nästan Johan att gråta. Han är fortfarande långt där nere i djupet, men att umgås med vänner gör faktiskt livet bättre. Han blir lite tårögd och snabbt torkar han ögonen och lutar sig tillbaka och tittar på när hans kompis spelar.

Johan kan inte hålla tillbaka känslorna. Det är som att han på något sätt sparat på dem och de byggs på mer och mer. Någon gång måste gråten komma ut. Han drar över luvan över huvudet som om det skulle skydda honom från att Jeppe skulle märka att han gråter.

Hans ögon fylls med tårar och det går liksom inte att stoppa. De blir så där röda som de blir när man är ledsen. Han försöker att inte skaka, för det känns som han ska börja storgråta.

Han gömmer sig i luvan, för det är ingen idé att torka bort tårarna nu för de slutar ändå inte. Jeppe tittar på honom och ska precis säga något, men då ser han hur ledsen han är.

"Vill du att jag ska gå hem?"

"Nej, ingen fara." Svarar Johan genom gråten.

"Vill du prata om det?" Frågar Jeppe med oro i rösten.

"Prata om vad?"

"Om vad du vill. Om du vill prata av dig."

"Allt har bara..." Johan kryper ihop och lutar ansiktet mot sina knän där han gömmer sig. "Jag har förstört allt. Det är allt."

"Vad menar du? Vad har hänt?" Jeppe har lagt i från sig kontrollen och lägger all sin fokus på sin vän.

"Jag bara ignorerar han gång på gång och jag tror han gett upp. För vem orkar med mig?"

"Sluta, vi orkar visst. Vi bryr oss." Säger Jeppe och lägger armen runt honom. "Eric skulle aldrig ge upp dig."

"Han gillar ändå inte mig så som jag gillar honom."

"Allt kommer bli bra. Du måste bara prata med honom."

Tårarna tar sakta med säkert slut efter den fina trösten från Jeppe. Han tar upp kontrollen igen och fortsätter spela. De sitter en stund till och Johan fortsätter kolla på tills det knackar på dörren. Då står Stina där i dörröppningen. Snabbt torkar Johan tårarna och tittar fram under luvan.

"Stannar du kvar på middag, Jesper?"

"Ja, gärna." Svarar han och Stina stänger dörren efter sig.

• • •

Det går två veckor, men Johan pratar aldrig med Eric. Det är för svårt. Eric hör av sig på sms och undrar hur det är. Han vill ses vid parken, men säger att Johan får ta den tid han behöver. Johan förstår på något sätt att han bara vill väl, men kan inte tro att någon skulle bry sig så mycket.

Johan fortsätter att självskada sig på en massa olika sätt. Han säger till Jeppe att han inte alls ska på någon fest till helgen, utan vara hemma och vila. Johan vet inte varför han känner att han måste ljuga. Han vill bara inte att han ska följa med dit.

När det blir fredag smyger han till hallen utan att Stina från vardagsrummet ska höra honom. Han har gömt öl på rummet och försöker att inte låta så mycket när han lämnar huset med dem. Ingen hör honom. Han lämnar huset, låser ytterdörren och går ut till sin bil. Han kör iväg och parkerar bilen utanför festen.

•••

Det var alltså del 43, herregud asså, så många kapitel/delar jag skrivit. Jag trodde verkligen inte att den här berättelsen skulle bli så lång. Vet egentligen inte vad jag trodde.

Den har förändrats så mycket, den var ju inte tänkt att bli så här från början. Visste som sagt aldrig vad jag skulle göra av den, men den blev rätt bra ändå tycker jag.

•••

Publicerad: 29 dec 2018
Redigerad: 28 april 2019
Redigerad igen: 26 okt 2021