Den som inget hade ✔ (🇸🇪)

Del 47 - Tagen

"Herregud, de har tagit Joel. Han sitter i häktet." Säger Noel, en vän som Johan och Jeppe känt i många år.

"Va? Stopp, varför det? Vad har han gjort?" Säger en vän som sitter mitt emot honom.

"Jag vet inte, fick höra det förra helgen av någon på en fest som känner honom."

"Ingen vet alltså vad han gjort?" Frågar Jeppe som ser skeptiskt på saken.

"Jag vet inte ens om han gjort något." Säger Noel och ryker på axlarna.

Johan sitter med sina vänner hemma i någons lägenhet och lyssnar på sina vänners konversation. Det är varmt och de skulle behöva öppna ett fönster för att få in luft.

Jeppe är med och snackar för han är bekant med den här Joel som ofta hänger där de är. Johan själv känner honom inte ens lite. Jeppe verkar chockad, men några är inte alls överraskade att Polisen tagit Joel.

"Vad tror ni han sitter inne för?" Säger någon från fåtöljen precis bredvid soffan.

"Det är säkert droger eller något, han håller väl på med sånt?" Säger Noel som ser på Jeppe, som om han skulle veta.

"Ja, vad annars skulle det vara?" Svarar Jeppe då.

"Förvånar mig inte." Säger en annan, någon Johan inte riktigt vet vem det är.

Johan sitter med mobilen och har fått en meddelande av Eric på Instagram, han har blivit taggad i en bild Eric tyckte var väldigt rolig. Johan skrattar och Jeppe undrar vad som var så roligt. Han visar bilden och nu skrattar de båda två.

De har hängt här hela dagen och Johan känner för att köra hem. Som om hans syster faktiskt hade hört hans tankar skickar hon ett sms. "Kommer du hem snart, eller? Mamma vill att du kommer hem, det är snart middag." Skriver hon. Johan suckar och reser sig upp ur soffan. De tittar upp på honom.

"Jaha och var ska du?" Frågar Noel och ser upp på Johan som rest sig från soffan.

"Hem."

De ifrågasätter inte utan låter han gå och Jeppe säger hej då. Johan lämnar lägenheten och sätter sig i bilen. Det verkar som att det börjar bli bättre, för det kändes bra ett tag, men ångesten kommer bara tillbaka hela tiden.

Medicinen hjälper honom i hans svåraste stunder, men undrar om han någonsin kommer bli helt fri. Det hjälper att prata om det för att låta lite av smärtan föras över till någon annans tankar. Eric lyssnar alltid, då håller han om honom och säger att han alltid är där och att de kämpar tillsammans.

Det bästa är att Johan har fått tillbaka hoppet, för nu vet han att han har en framtid. Det känns dock fortfarande som han står utanför och ser in på sina vänners liv.

Som att han inte är delaktig. Som att det finns en osynlig vägg mellan dem. En vägg han inte riktigt kan ta sig igenom. Som om att han lever i en bubbla. Som att han inte kan nå dem andra.

Han börjar inse nu att han har vänner som är riktiga vänner och inte bara vänner han festar med. Utan vänner som man kan prata med. Om känslor och livet. Det har Jeppe och Eric bevisat för honom. Maja också såklart.

• • •

När han kommer hem sitter Elina vid köksbordet och deras mamma står vid spisen. Elina bläddrar genom en skvallertidning och tittar upp när Johan kommer in i rummet. Hon ler och säger hej. Stina tittar upp från grytan och hälsar också. Johan svarar tyst tillbaka och sätter sig på en stol mitt emot Elina.

"Vad blir det till middag idag?" Frågar Johan och lägger sina armar i kors över bordet och vilar sin panna på dem.

"Potatis med köttgryta."