Den som inget hade ✔ (🇸🇪)

Del 53 - Idioterna

Den här låten med Isak <3 👆🏼
Eller rättare sagt alla låter med Isak. Just denna låten passar bra här tycker jag.

•••

Snart är sommarlovet över. Elina börjar i ny skola. Hon förstår Johan nu och är glad att han får hjälp. Hon förstår livet mer nu efter allt som hänt. Hur lätt det är att förlora någon och hur lätt det är att ta allt för givet.

Johan som gått ut gymnasiet måste börja leta jobb. Det är nu det nya livet börjar. Han går och pratar med någon regelbundet. Ännu finns skeptiska ögon, men vem bryr sig egentligen? Huvudsaken är att de själva mår bra och att livet fortsätter även fast det är svårt.

Johan mår mycket bättre nu. Han börjar se på livet från en annan vinkel och börjar uppskatta det mer.

Allt känns bara bra nu när Eric är här, nu när de båda ler åt varandra och båda känner precis likadant. Johan har inte riktigt än vågat gå ett steg vidare för att hålla hans hand ute. För det är fortfarande något som känns inom honom. Han är rädd för viskningarna och de som skrattar på avstånd och stirrar på dem.

• • •

Johan och Eric står sidan om skejtparken och alla vänner är här. De tar vara på den sista tiden under den varma solen. För rätt som det är, är hösten här och värmen borta. De står i en klunga och från ingenstans ser en av grabbarna att Eric har ett märke på halsen.

"Nej, men oj då. Vem har du fått sugmärket av, Eric?"

"Ja du, det skulle du gärna vilja veta, va?" Eric tänder sin cigg och ger honom en busig blick.

Johan ser ner i marken och Jeppe knuffar till honom i sidan. Han ger honom en gest mot Eric som säger "ska du inte tala om för dem?" Johan bara ger honom en osäker blick tillbaka.

Gänget fortsätter prata på och ingen ställer fler frågor. Jeppe drar Johan åt sidan, några meter i från dem andra. Han ser allvarlig ut, men det är något mer också. En bekymrad min.

"Ska du inte göra någonting? Berätta för dem?"

"Vad menar du? Förstår inte riktigt vad du menar."

"Du vet vad jag menar."

"Asså, du förstår inte—." Säger Johan, men blir avbruten.

"Du vågar, det vet jag. Du ska inte bry dig vad de andra tycker, de är bara idioter."

Det blir tyst en stund och längre bort hör de båda när vännerna pratar med Eric. De skrattar, knuffas och retas. Johan får en klump i magen av tanken att berätta för dem och tänk om Eric säger något nu utan att Johan är beredd på det. Fast han skulle aldrig göra så.

"Men ärligt, Eric. Vem är det du är med?" Hör både Jeppe och Johan hur en av killarna frågar.

Då tittar Jeppe på Johan och nickar mot dem och vill att han ska gå fram och ta Erics hand eller något. Johan bara skakar på huvudet och vill inte göra det.

"Kom igen." Säger Jeppe och försöker peppa sin kompis och han ler det största leendet. Han ger honom en klapp på Johans axel. "Du behöver inte, jag vill bara peppa dig. Jag vill såklart inte tvinga dig till det. Du gör det när du är redo."

Grabbgänget fortsätter skratta och prata. Johan börjar känna sig nervös och det känns i magen för att han förbereder sig för att göra det läskigaste han någonsin kommer uppleva.

Hjärtat dunkar snabbare. Han går fram med stora steg fram till Eric och sträcker sig efter hans vänstra hand för att hålla den.

När han gör det ser Eric på honom med ett leende och det är ett stort leende. Eric räcker över ciggen till honom som också tar ett bloss. Eric har velat berätta för dem andra ett tag, men väntat tills Johan känner sig redo för det.

Jeppe går efter och ställer sig med dem. De bara står och stirrar. De säger inget, utan är nog mest bara chockade av någon anledning. Det kanske inte var något de förväntade sig. Blev de verkligen så obekväma?

En av dem hostar till och de ser åt olika håll och möter inte deras blick. De åker sedan iväg på sina skateboards och Jeppe är också efter dem.

Eric och Johan sätter sig på kanten. De delar på ciggen som är kvar. Sedan är det Eric som tar hans hand. Ett gäng av grabbar som står i en klunga i parken tittar bak på dem och flinar.

Vid den här tidpunkten har Johan lärt sig att strunta i vad alla andra tycker. Johan kysser honom. De ser sedan på varandra och ler. Killarna skrattar och säger något elakt. Jeppe som står med dem knuffar till dem.

Johan bara räcker finger åt dem. En av dem visslar och Johan får nog, han reser sig upp och går ner till dem.

"Vad fan vill ni?" Frågar Johan aggressivt och Jeppe stoppar honom från att göra något dumt.

"Skit i dem." Säger Jeppe och försöker lugna honom.

"Nä, men seriöst. Vad är ert problem?"

"Ni är så söta ni två." Säger en av dem sarkastiskt och han ler så där hånfullt.

Johan knyter sin hand och ska precis höja den när Eric kommer fram bakom honom och lägger sin hand på hans axel. Johan vänder sig om och följer tillbaka till kanten där de satt.

"De är bara dumma i huvudet, bry dig inte. Vet att det är svårt, men vi struntar i dem."

"Du har rätt."

"Ja, det är väl klart jag har." Ler Eric och ser att Johan himlar med ögonen. "Jag har alltid rätt."

"Oh my god." Säger Johan och knuffar till honom i sidan.

•••

Näst sista delen då. Wow, säger jag igen. Känns konstigt att jag skrivit klart den här berättelsen. Jag skriver på del 54 och även den delen är snart färdigskriven.

Om ni känner för att rösta gör gärna det <3 Om ni gillar min berättelse 💕

•••

Publicerad: 18 maj 2019
Redigerad: 15 mars 2023