I know you want me

Kapitel 14

Bellas perspektiv

På morgonen vaknade jag utan huvudvärk eftersom att jag inte hade druckit under kvällen igår. Men hjärtat känns tomt varför vet jag inte....Eller jo det gör jag men jag jag vill inte erkänna det för mig själv. Nathan börjar betyda mer för mig än vad han egentligen borde.

Jag går upp ur sängen och tog på mig ett par mjukis byxor och en hoodie för att sen kunna gå ner till köket för att äta frukost. Jag går ner för trappan och känner doften av stekt ägg och bacon som mamma brukar laga åt mig. 

"Godmorgon älskling, hur är det?" sa mamma med en vänlig röst

" Bara bra..." svarade jag

" Säkert?..." sa pappa och kom in i konversationen

" Men jaa!" sa jag och reste mig upp för att gå upp till mitt rum

" Ska du inte ha lite frukost da?!!" skriker mamma från nedervåningen

" Är inte hungrig längre!!" sa jag och la mig i sängen igen för att kolla Netflix

Wilmas perspektiv

Jag vakna upp med lite huvudvärk eftersom att det kan ha blivit lite för mycket drinkar igår.  Händelserna från igår poppar upp i mitt huvud igen, särskilt händelsen från när jag och Dylan hånglade.....

Jag: Hej, hur mår du efter igår?

Dylan♥: Helt ok, fast e fett bakis hahaha

Jag: Du minns vad som hände igår eller?

Dylan♥: Aaa, kan vi typ snacka om det?

Jag: Ok, möt mig vid skateparken om 15 min

Dylan♥: Visst

Jag gick upp och tog mig ett par jeans, en t shirt och sket i sminket för att jag är för lat. Efter ungefär 10 min så står jag vid skateparken och väntar på Dylan. Plötsligt svänger en moppe in och Dylen tar av hjälmen. 

" Em hej" sa han 

" Heeej..." sa jag och väntade på att han skulle säga något först

" Det som hände igår.." fortsatte han

" Aaa?" sa jag lite frågandes

" Jag ångrar det liksom inte men...Jag kan inte vara med dig Wilma, även om jag skulle vilja" sa han lite sorgset

" Varför?" sa jag och kände att det började brännas bakom ögonlocken

" Du vet att Nathan aldrig skulle acceptera detta....oss" 

" Så det enda som du bryr dig om är hur min bror skulle reagera" sa jag och kände att sorgen i mig började ändras till ilska

" Jag är ledsen, Wilma" sa han och kollade ner i marken

" Du är mycket fegare än jag trodde.....du är en riktig idiot, dra åt helvete!" sa jag och började springa där ifrån med tårar rinnandes ner för mig kind

Dylan(idioten): Förlåt....

Jag: Säg det till någon som bryr sig.

Dylan (idioten): Snälla Wilma...

Dylan (idioten): Jag ber dig, var inte arg på mig

Dylan (idioten): Wilma?

8: missade samtal från Dylan (idioten)

Holaaa vad tyckte ni om att få läsa från andras perspektiv? Tycker själv att det är lite mer intressant....

XOXO Ena-Braveheart💕