Till death do us apart | Draco Malfoy

0.2

Jag gick i den långa korridoren med kartan i handen.  Allt jag kunde tänka på i detta ögonblick var 'hur fan ska jag hitta på det här stället?' Barnhemmet hade fått plats i den här skolan minst fyra gånger.

"Hazel?" Hörde jag bakom mig. Jag kände genast igen rösten och ett leende formades på mina läppar. Jag vände mig och såg Hermione med hela gänget! Jag sprang fram till dem och kramade dem hårt. När jag hade stått där ett tag och småpratat lite såg jag att Ginny rusade in. Jag log ännu bredare och kramade henne hur länge som helst. Även fast jag är väldigt nära med de alla så har jag och Ginny alltid haft en speciell connection. Hon är min allra bästa vän och jag kan inte räkna hur många brev vi har skickat till varandra under åren som jag har varit borta.

"Vad gör du här?" Hörde jag säkert femtio gånger, minst. Jag berättade att Dumbledore vill ha mig här igen och att jag skulle gå i skolan permanent nu. Vi stod där och pratade i säkert en kvart, med det kändes som fem minuter!
"Så, har jag missat något viktigt?" Sa jag exalterat.
De bytte blickar med varandra och fnissade lite.
"Du har varit borta i över sex år nu, du har missat ganska mycket" Svarade Ron.
Jag skrattade lätt. "Jag menar några förhållanden! Sex år är en ganska lång tid" sa jag.
Jag kollade på dem och la genast märke till att Harry tog tag i Ginnys hand medan Ron och Hermione höll om varandra. Jag skrattade lätt igen och klappade mina händer. När jag insåg hur töntig jag förmodligen såg ut så slutade jag klappa mina händer men höll kvar mitt leende.
"Omg, omg, omg" sa jag exalterat.
De fnissade och tipsade mig om att lugna ner mig så att jag inte skulle skrämma upp hela skolan.
"Förlåt, jag kan bara inte fatta att ni faktiskt är par nu! Sist vi träffades så kunde vi inte ens tänka tanken på att krama någon" Sa jag och fnissade pt tanken. Det fnissade med mig och vi fortsatte att prata med varandra.

I ögonvrån såg jag en person som inte är lätt att glömma. I slutet av korridoren såg jag Draco Malfoy, med hans följeslagare. killen som jag gav mitt hjärta till men som inte ville ha det. Det kändes som att mitt hjärta slutade slå och jag blev kall i hela kroppen. De såg på mig att jag frös fast och kollade åt samma håll som jag. De såg Draco och deras leenden försvann också.
"Vad gör du här, Malfoy?" Sa Ron och kollade på Draco. Dem visste om mitt förflutna med Draco så de blev genast väldigt överbeskyddande.
"Vad gör hon här?" Sa Draco med ett flin.
Hans följeslagare mumlade något till varandra och skrattade högt. En kille viskade det dem hade sagt till Draco och han skrattade också.
"Jag ser att du har växt till dig lite" Sa Draco och mötte min blick. Jag märke genast att han kollade på mina bröst och jag gav honom en äcklad min som svar.
"Lägg av, Malfoy" Sa Ginny snabbt när hon märkte vad han menade.
Draco gick närmare oss, jag orkade verkligen inte hålla på och prata med honom nu.
"Jag går upp till rummet" Viskade jag till Hermione och Ginny. Jag gick snabbt iväg och kände en tår rinna ner för min kind.

Jag satt på min säng och kollade ut genom ett fönster. Mitt rum var väldigt högt upp så jag kunde se väldigt långt bort.
Mina tankar stoppades när jag hörde att dörren till rummet öppnades. I dörröppningen stod Ginny och Hermione i en varsin pyjamas. "Kan vi sova här?" Sa Hermione lugnt. Jag blev glad och såklart fick dem sova här inatt. De packade upp sina saker och vi tre kunde dela på sängen eftersom att den var så stor.

Kvällen slutade med att vi berättade om allt som hade hänt, vad vi har gått igenom och sett de senaste åren. Vi hann också kolla på några klyschiga romantik filmer och äta mycket snacks.

-

Slutet blev verkligen jätte dåligt, förlåt! Imorgon ska jag försöka göra ett bättre kapitel, men huvudsaken i det hör kapitlet var att Hazel fick träffa sina vänner och Draco igen!

Vill också nämna att både Dumbledore och Snape överlevde kriget, boken ska alltså vara efter kriget.