Till death do us apart | Draco Malfoy

0.8

Efter ungefär två timmar ändrades pluggandet till prat. Den mesta av tiden satt jag mest tyst och lyssnade på alla. Vad skulle jag säga liksom? Jag har ingenting gemensamt med människorna.
Eleverna började prata om deras familjer.
"Pappa köpte den nyaste kvasten till mig, det är som att jag svävar på luften" och "Mamma hjälpte mig att prata med Snape, jag kommer att få egen undervisning ibland" var bara några av de många saker jag hörde. Jag kollade ned på golvet, bitandes i läppen för att inte en tår skulle rinna ner för min kalla kind. Pansy kollade på mig.
"Vart är dina föräldrar, Hazel?" Frågade hon spydigt. Det blev tyst i rummet och allas blickar vandrade till mig. Jag mötte hennes kalla blick.
"Dem är döda. Jag kommer inte ihåg dem" Svarade jag. Jag visste inte riktigt vart jag skulle kolla, så det slutade med att jag kollade ned på mina händer som låg placerade i mitt knä. Draco tittade på mig. Han la sin hand på min axel som tröst. Jag ville inte möta hans blick, tårarna hade bara tävlat ned.
"Är det därför du får särbehandling?" Sa Pansy när hon såg Dracos hand på axeln. Han kollade upp mot henne med en arg blick.
"Vad menar du?" Frågade jag.
"Du har aldrig haft en klass med oss innan. De ändå gångerna vi har sett dig är när du är ensam där ute eller sitter och äter" Svara hon.
"Är det därför du inte har några vänner? För att du är ett freak." Sa hon igen.
"Lägg av, Pansy" Röt Draco till henne. Jag reste mig snabbt upp och gick långsamt mot henne.
"Vad kallade du mig?" Frågade jag tydligt, med en aggression som bara ville slitas ut.
"Freak." Upprepade hon och ställde sig upp framför mig.
"Ooooooh" hörde jag från ett par håll, från de "tuffa" killarna på stolarna.
"Käften" Fräste jag åt dem. De blev fort tysta men ställde sig upp för att se vad som hände. Pansy kollade på mig med en arg blick.
"Säg inte till dem att hålla käften" Sa Pansy. Sekunden efter det sista ordet åkte ut ur hennes mun kände jag hennes hårda handflata hårt smälla till mig kind. Det gav ifrån sig ett högt läte som väckte liv hos killarna. Alla reste sig nu exalterat upp och hejade på oss.
"Fight, fight, fight!!" Ropade dem.
Jag kastade min knytnäve hårt mot hennes bleka ansikte. Hon ramlade bakåt och blod rann ur hennes näsa. Jag gick bestämt fram mot henne och hukade mig framför henne. Jag jag tog ett fast grepp vid hennes haka och lyfte den så att hon kollade på mig. Jag gjorde ögonkontakt med henne och jag såg rädslan i hennes blick. Jag lyfte näven för att slå henne igen när Blaise tog tag i den. Han drog upp mig medan Draco gick fram till Pansy och kollade hur hon mådde.
"Lugna ner dig" Sa Blaise till mig. Min kind bultade av smärtan från slaget, jag var ganska säker på att att jag kommer att ha ett blåmärke där imorgon.
Jag spottade sen på golvet och såg lite blod i spottet.
Blaise höll ett stadigt grepp runt min arm för att jag inte skulle ge mig på henne igen. Jag ryckte mig ifrån hans grepp och tog mina saker.
"Jag är klar här" Sa jag bestämt och gick ut ur det tysta biblioteket. Jag smällde hört igen den gamla dörren, nästan säker så att den skulle gå sönder, så gammal som den var.

Jag låg inbäddad i sängen och lyssnade på musik, med tårar rinnandes ner för kinderna. Kanske hade Pansy rätt? Jag har inga vänner, ingen familj, ingen att lita på! Jag är kanske ett freak, precis som hon antyder? Jag kanske bara borde åka hem igen? Killen som sitter i hörnet på barnhemmet och petar i näsan har förmodligen mer magi i sin näsa än vad jag har i hela min kropp. Visst, jag skadade Pansy, men inte med magi. Man kommer inte långt som häxa utan magi..

Tankarna åkte runt i mitt huvud och mina ögonlock blev tyngre. Musiken i öronen blev svagare och svagare, tillslut hörde jag bara mina egna hjärtslag..