Du gör mig...

2

Noah:
Eller är det?~

När jag började i gymnasiet var jag livrädd för vad folk skulle tycka om mig.
Nu kunde jag inte bry mig mindre.
Jag har bara gått har i några månader och vill redan ta livet av hela jävla klassen.
Ingen kan hålla sin käft när vikarien kommer in i klassrummet.
Jag kan inte göra annat en tycka synd om honom, att stå ut med oss är som att vakta kaklande hönor. Man tycker ju att dom borde vara lite seriösa, jag menar om cirka 2 år ska vi ha fått ihop våra liv och antagligen skaffat något sorts jobb.
Men nej.
Jag är nog den ända här inne som faktiskt bryr sig.

Vikarien börjar med ett upprop.
Inte för att någon hör honom förstås.
När mitt namn blir uppropad räcker jag upp handen och sätter sedan igång med matte pappret läraren gav oss i fredags.
Jag är ganska bra på matte, men jag gillar det inte mer för det.
Medans jag sitter där så börjar mina tankar dras bort till andra ställen.
Jag skakar raskt av dom och försöker fokusera på procent talet framför mig. Men mina tankar dras bara tillbaka.
Varför gjorde Elias så där? Varför räddade han mig? Varför sa han till Sigge?
Fan kan jag bara lägga av eller? Det var antagligen inget speciellt, han tyckte säkert bara synd om mig.
Jag tar fram min mobil ur fickan och mina hörlurar, drar på mig dom och spelar upp min Spotify lista.
Blunda, tänk inte på honom fokusera på matten.
Och det är precis det jag gör.

Jag märker inte ens att alla har plockat ihop och börjar gå ut, förens vikarien kom fram till mig.

"Vi har slutat"

Jag kollar upp på honom.

"Jaha..."

Jag tar upp mina saker och drar på mig min ryggsäck.
När jag kommer ut ur klassrummet sätter jag stegen mot mitt skåp.
Jag kan inte höra vad folk säger tack vara musiken som dundrar i minna öron, men jag kan känna deras blickar.
Det bästa jag kan göra är att bara ignorera dom och fortsätta med min dag.

Skåpen ligger inte så långt bort från klassrummet så det tar bara någon sekund.
Jag slänger in in matte böckerna och drar ut So pärmen.
So, jag hatar det.
Men jag är ändå exalterad när jag skyndar mig igenom hallen, hoppar över varannat steg i trappan.
Det är inte så att jag gillar ämnet. men... jag vet inte exakt vad som hände men vår lärare har gjort illa sig och kan inte komma till skolan på flera månader.
Det var något med att han bröt båda benen, rätt åt honom.
han var ändå skit sträng och allmänt dum i huvudet.
Men varför jag är exalterad, jo det betyder vikarie och inga läxor eller prov!
Kan det bli bättre! Det är nog det bästa som har hänt mig på länge.
När jag kliver in i salen syns inte vikarien till.
Antagligen vet personen inte vart vi ska vara.
Det sitter några andra i klassrummet, men dom verkar inte bry sig mycket om att jag är där.
Så jag går och sätter mig längst bak i klassen.

Efter några mer minuter kommer resten av klassen och så även vikarien.
Jag blev mållös.
Han var väldigt ung, lång och vältränade.
Blåa ögon som stirrade djupt in i ens själ, hans starkt skulpterade ansikte och hans mörkbruna välskötta hår.
Alla blev tysta och kollade på vår vikarie storögt.
Tjejerna framför mig glor som om han var en skinande juvel.

"Fan vad snygg han är"

Hör jag dom viska.
Och dom har rätt, fan han är skit snygg.
Jag kommer på mig själv gapandes som en guldfisk och stänger munnen direkt.

"Hej allihopa, mitt namn är Filip och jag kommer vara er vikare i några veckor, då er lärare var med om en olycka"

Filip, fan vad sexigt.

"Jag hoppas vi inte kommer ha några problem och att ni kommer samarbeta, det är min första gång som vikare så"

Han ler och jag kan praktiskt taget se hur tjejerna smälter av upphetsning.
Jag känner mitt eget hjärta ta några extra hopp.
En tjej som sitter längst fram räcker upp handen och frågar utan att ha fått tillstånd.