Du gör mig...

5

Elias:
Vad jag inte får se~

Skolan är äntligen slut.
Jag och Sigge är på väg till dans lektionen som vi alltid har på måndagar.
Jag har gillat dans ända sen jag var liten och det var lite av en slump att Sigge hade gått på samma dansskola som jag.
När vi först lärde känna varandra var vi inte direkt så tajta, men dagen efter han slagit mig över näsan, skulle jag gå på min första danslektion. Och där stod han, på två ben och ett lika chockat ansiktsuttryck som jag.
Jag minns det som om det vore igår, jag hade inte berättat för mamma eller pappa för den delen, varför jag kommit hem i från dagis med blod rinnande ner för näsan.
Så dom kunde inte vetat att jag var livrädd vid anblicken av honom. Så när jag steg in så stod han där och min mamma putade mig närmare honom, eftersom han var den enda killen som var där, och min mamma ville att jag skulle skaffa vänner i min egen ålder.
Herregud, jag var livrädd. Jag minns hur han skakade lite när jag tog hans hand, som om vi mötes för första gången.
Jag mins att min mamma pussade mig hejdå och sa att vi skulle synas hemma sen, då hon inte kunde hämta mig.
Under hela lektionen höll han sig borta från mig, men när lektionen var över kom han fram till mig och frågade vart jag både,då han hört att jag skulle gå hem själv och undrade om vi skulle gå tillsammans eftersom han själv skulle gå ensam. Det ironiskt sätt visade sig att vi levde i samma område, bara på andrasidan gatan.
Om jag inte hade varit så rädd att bli slagen igen så sa jag inte nej, och vi drog oss tillsammans tillbaka till vårt område.
Först sa vi ingenting, men efter ett tag av tystnad så sa han.

"Förlåt"

Han berättade även att han gillade mig, och hade velat bli min vän ända sedan jag flyttat hitt och börjat i samma klas.
det hade varit lite av en shocke att höra det komma ur en person, som dagen innan hade slagit mig. Men jag accepterade det och föreslog att vi skulle bli vänner, om han lovade att inte slå mig någonsin mer, och det var så vi blev vänner.

vi hade snakat hejvilt om allt och ingenting, hela vägen till dansen. När vi kommit in i omkläddningsrummet så höll vi på att diskutera ett matetall som Sigge inte förstått och jag försökte att förklara hur man räknade ut det.

"Eee fan ta dig Elias! hur fan kan du sådant här"

utbrast han när jag var klar med att ha förklarat på det enklaste sättet jag kunde komma på.

"jag lyssnar på lektionerna, du kanske ska pröva det någon gång"

svarade jag godmodigt.
Han skärpte blicken i mig.

"håll käften"

jag försökte att hålla tillbaka det påtrycknde skrattet som letade sig ut, och lyckades hyfsat bra.

"bra ordval, att svära kommer att höja din inteligens till max"

Fick jag fram utan att brista ut i skratt.
Nu bad jag bara om att dö. hans ansikte skiftade färg och kinderna blosade, hans ögon mörknade och han vände sig irriterat om, jag såg hur hårt han anstregde sig för att inte strypa mig. och det var här jag brast ut i ett vrålande skratt.
Genom tårarna greppade jag tag i en av hängarna och lutade mig på det så jag inte skulle ramla huvudstupa framåt.

"Förlåt"

Sa jag igenom skratt attacken.

"Förlåt"

Han såg fortfarande irriterad ut när han vände sig om, men den irriterade minen förvreds i ett leende efter ett tag och skrattade nonchalant åt mig, med himlande ögon.
Han satte på sig skorna och började gå ut.

"Men vänta på mig!"

Skrek jag när jag drog tag i min tränings tröja och sprang efter honom ut i tränings rummet, medans jag drog den över axlarna.
Och så började lektionen.