Superheroes (pausad)

09 - Branden - Theos POV

Enda sedan jag flyttade till moster Clairs och hennes man Peter i Santa Barbara har jag bara känt mig ensam. Jag ville vara ensam och jag tyckte faktiskt om det ibland, men de var inte som mina föräldrar. Fastän de bara dog för ett par månader sedan känner jag fortfarande av mig deras närvaro, som om de fortfarande fanns här med mig, vart jag än går...

Jag var ute en kväll med killarna i Brooklyn och de ville åka till parken och vänta på några andra killar där, men jag ville inte åka med dem för att jag skulle ha tentamens dag följande dag och jag hade såklart inte pluggat. Men jag följde ändå med dem, de var ju trots allt min skjuts hem. Jag kände telefonen vibrera i min ficka och tog upp den medan killarna skämtade om några nya brudar i skolan.

- Kommer du hem snart? Vi vet att du har tentamen imorgon, hinner du plugga? älskar dig, mamma -

Visst, mamma kan vara lite påträngande ibland, men jag kunde alltid tala med henne och hon lyssnar. Jag är väldigt öppen med mina föräldrar och de var väldigt glada över att jag var, men ibland kanske jag bara skulle kunna hålla munnen stängd. Killarna och jag, ja, vi talar inte direkt om våra känslor eller sådana saker, de talar mestadels bara om tjejer och deras tuttar, så jag kunde inte direkt spilla ut alla mina känslor eller sådana saker. Vi killar talar inte direkt om känslor öppet med varanda, andra skulle bara anta att vi var gay, inte för att jag hade något emot gayar men, ja.

Jag hade en vän, bästa vän, Carl. Men han dog för ett par år sedan i lungcancer. Han var egentligen den enda riktiga vännen jag hade som jag kunde tala med och han förstod, han började inte skämta om något relativt viktigt eller pratar om tjejer som om de vore objekt.
Vi träffades första gången då vi gick i första klass, några andra i klassen hade skojat om mina glasögon, jag använder linser nu, och han kom fram och försvarade mig, det glömmer jag aldrig.

Efter midnatt skjutsade de hem mig och medan vi svängde in till min gata såg jag rök komma från ett hus. Det såg ut som mitt, men inte kunde jag tro att det var det, så killarna bara körde vidare tills de stannade framför huset. Det var i lågor vilket fick min kropp och hjärna i chock och sen tog jag förnuftet i vara och kom på att mamma och pappa fortfarande var kvar i huset.

Jag öppnade bildörren som hastigast och började springa mot huset ropandes på dem, men ingen svarade och jag blev stoppad direkt av killarna som hade slängt sig över mig så att jag inte kunde springa in ett brinnande hus.

Grannarna hade tydligen ringt ambulansen och brandkåren för att efter att jag låg på marken med några yttra försök av att flytta på killarna i några minuter kom ambulansen och brandbilarna och de försökte att rädda situationen.
I just den stunden visste jag att de inte kunde ha överlevt branden, att de var borta.

Jag har svårt att lita på folk, och de enda jag litade på är nu på en annan plats och lämnade mig här.

Jag sitter i mitt rum som är på andra våningen i moster Claires hus och huset är otroligt stort. Jag hade endast träffat henne ett antal gånger före branden men då var jag så liten och mamma ville inte tala mycket om hennes familj och därför har jag inte fått lära känna många andra från mammas sida av släktträdet.

Jag visste inte ens att de var rika och ibland undrar jag varför mamma och pappa inte ville ta emot deras pengar då de många gånger kunde ha behövt dem.

Jag tar fram telefonen och spelar om ett samtal som mamma hade lämnat strax före branden hände. Jag har spelat upp den flera gånger om dagen i flera månader nu och jag slutar alltid upp i tårar. Meddelandet lyder:

- Hej Theo, vi undrar när du ska komma hem, det är ju väldigt sent nu och vi.. MEN ALEX SLUTA NU, jag talar med vår underbara son här! men sluta! sluta kittlas *fnitter hörs*, jag sade SLUTA! men ja gubben, kom hem, vi är väldigt oroliga och din pappa är väldigt omogen just nu. Kom inte hem ännu Theo, jag vill spendera lite mer tid med din mamma, om du fattar vad jag menar, hördes pappas röst, MEN ALEX! *mer fnitter* Vi älskar dig, kom hem kära du, Mamma -

Att mamma fnittrade som en 18 årig tjej och att pappa kittlade henne och ville spendera lite tid tillsammans med henne påminde bara mig hur mycket de älskade varandra. Vi var som tre bästa vänner men ändå inte, jag respekterade dem otroligt mycket och vi litade på varandra till 100%. Att lyssna på meddelandet om och om igen gör att jag bara sakner dem ännu mera, jag vet att jag inte borde göra så mot mig själv, men jag ville bara höra deras röster igen.

Två veckor efter att jag hade anlänt till moster Claires hus skrev hon in mig i den här privatskolan som låg i centrum av staden där man till och med måste ha uniform, vilket jag hatar, i Brooklyn behövde jag aldrig bära en uniform.

De erbjöd också att köpa en egen bil till mig men jag tackade nej, jag ville inte begära någonting av dem och jag är inte deras besvär, de var trots allt de enda förmyndarna socialen kunde hitta som ville ta emot mig och det är jag otroligt tacksam för. De kunde inte få tag på någon av min pappas släktingar, men de bor också i Europa så det var mycket svårt.

Jag valde att ta lokalbussen till skolan vilket fick moster Claire och hennes man Peter att rynka på näsan, de tycker väl inte om ordet lokal och buss i samma mening antar jag...

Första skoldagen missade jag bussen och Peter fick skjutsa mig till skolan, han sade att det inte var några besvär, men jag märkte hur han i mellertid alltid checkade klockan han hade på handleden.

Jag tackade honom för skjutsen och gick in i huvuddörren, det tog en stund innan jag hittade en lärare. Det hände att det var just hon jag skulle ha klass med så jag följde med henne till klassrummet, väl inne i rummet var det fullt med folk och jag hittade direkt en enda bänk ledig, längs med väggen näst längst bak.

Mrs. Brooke tvingade mig att introducera mig själv men allt jag sade var att jag heter Theo och efter det gick jag direkt till bänken. Jag tittade snabbt på hon som satt längst bak, vi utbytte blickar med jag drog genast bort blicken nonchalant, men jag kunde inte undgå att hon hade exakt samma ögon, samma iskalla blåa, som mamma.