Superheroes (pausad)

13 - Rawlingtons

Hej alla! Jag trodde aldrig att jag skulle ha över 700 visningar på min berättelse (om ens 100!) och jag ville helt enkelt bara dela av med mig till er. Jag är fortfarande ganska ny med att skriva och har alltid tyckt om det, men nyligen har jag vågat lägga ut mer och mer och det är tack vare er! När jag började med att skriva den här storyn hade jag en as bra plan på hur den skulle gå till, men sen la jag av med att skriva, hade varken motivation eller fantasi men nu har jag äntligen fått tillbaka inspirationen! Jag ändrade lite på självaste handligen och har mycket in planerat för denna story. Ursäkta för det långa meddelandet men jag ville helt enkelt skriva av mig lite och ni ska veta att ni är bäst, tack :*

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hon sitter utanför klassrummet och är extra nervös. Hon hade inte skickat något meddelande tillbaka till honom igår för hon satt uppe och tänkte hela natten och glömde helt enkelt bort att skicka ett meddelande tillbaka.

Hon ville så gärna se honom fastän hon såg honom igår och det känns som om de har någon sorts av magisk attraktion som drar dem till varandra. Hon ville inte förlora honom men hon ville inte heller gå framåt för snabbt, hon vet hur det kan vara om man går för snabbt... Hon lägger undan de dåliga minnena och hon märkte inte ens att hon hade knutit sina händer så att naglarna borrade in i handflatorna.

"Ta det lugnt nu tjejen, annars blöder du ihjäl dig och det vill vi ju absolut inte ska hända!"

Hon tittade upp och Theo stod där och log sitt magiska leende, hon såg att han hade nyligen duschat och håret var ännu fuktigt och mjukt vilket gjorde att hon ville dra handen genom håret på honom genast, men hon lät bli. Om han inte skulle ha avbrutit hennes tankar så skulle hon ha gjort det...

"Vad var det som du tänkte på som gjorde dig så arg?"

"Vad menar du? Jag var int arg"

"Du vet väl att du kan berätta allt till mig, jag är en sjuhelvetes lyssnare"

Han satte sig ner bredvid henne på den kalla trä bänken, lutade bakhuvudet mot väggen och gav ut en stor pust. Han satt så nära att hon kunde känna hans manlukt. Hon fnittrade åt sig själv då hon upprepade ordet manlukt, det var vad Nathaniel brukade kalla alla sportkillar i skolan som luktade något fruktansvärt svett och äcklig mögel. Inte för att Theo luktar som svett eller äcklig mögel, utan mer fräscht, hans arter-shave luktar något fruktansvärt gott och hon kunde inte sluta andas in det, jävlar hon måste verkligen sluts upp med det här eller så kommer hon att lukta på honom som en hund.

"Vad är det som är så roligt nudå?"

"Inget"

"Kom igen! Det är som om du stänger ut mig frivilligt! Hjälp mig nu lite!"

"Tänk om det är just det jag vill?" sade hon och hånlog.

"Åh du din lilla..."

"Jaa? Säg det nu"

"Gaah!! Guldlock"

För ett par sekunder stannade hon upp och bara stirrade på honom förvånat. De enda människorna som har kallat henne Guldlock är hennes föräldrar och Nathaniel. Bara dem.

"Vad är det? Sade jag någonting fel? Jag tar tillbaka det okej!!", det verkade som om han faktiskt trodde att hon tog illa vilket var raka motsatsen.

"Nej, det var inget" sade hon med ett leende.

"Kan du sluta säga meningen 'det var inget' och ordet 'inget?! Det är som om det enda du svarar är just det"