Superheroes (pausad)

12 - Nathaniel

Lissandra har alltid haft två bästa vänner. Men dagen Nathaniel omkom i bilolyckan har hon endast Orianna kvar som hon verkligen kan lita på.

Fastän Nathaniel var 3 år äldre var han den som alltid lyssnade och beskyddade henne. Hon har haft några dåliga upplevelser, men han kommer alltid in och hjälper henne utan att fråga om varför. Man kunde alltid räkna md honom.

Han var mycket uppskattad och populär i skolan och han var mycket stolt över hur han samlade in tillräckligt med pengar så han fick gå i skolan. Han sökte många olika bidrag och jobbade bl.a. medan Lissandra kom in med hjälp av ett stipendium, hon vet fortfarande inte hur hon skall kunna överleva sedan då universitetet kallar på henne. Varför måste pengar stå i vägen för så många saker?

Nathaniel spelade varken fotboll eller basket eller någon sport överhuvudtaget utan han var redaktör för skoltidningen. Ingen kallade honom nörd eller loser eller något sånt, alla tyckte om honom helt enkelt. Tjejerna var efter honom, killarna ville umgås med honom och lärarna älskade honom. Han var just bara den typ av människa man ville umgås och bli vän med.

Han hade ansökt till Berkeley där deras pappa också gick på universitet och han kom in. Det året var menat att vara hans år, hans liv skulle äntligen få börja, nya möjligheter och en helt ny omgivning väntade på honom, men nej, allt blev taget ifrån honom, natten på vår födelsedag.

Lissandra minns den dagen som om det var igår. På morgonen då hon vaknade hade han suttit vid hennes sängkant och sade:

”Godmorgon guldlock, hur gammal blir du nu igen, 10?”

”Jävla tönt! Och sluta kalla mig guldlock, jag hatar det”

”Var nu inte så sur ock kräsen på vår dag syster”

”Ja, ja, hur som helst, grattis till dig också på din 18 års dag!” Hon kramade om honom och han skratta och sade,

”Haha ta det lugnt nu, det är inte som om jag ska förvinna idag heller”

Om han bara inte hade sagt det...

”Nu när du har lugnat ner dig, så har jag en liten present till dig” sade han medan han höll i en liten silvrig ask med en vit rosett på.

”Men vi kom ju överens om att inte ge varandra gåvor!”

”Vem bryr sig. Jag vill ge dig den här”

”Om jag ska vara ärlig har jag också en till dig”

”Du ser! Det är lönlöst! Här. Öppna den”

Lissandra tog emot asken och tog upp locket. I asken låg ett silver halsband med en berlock som såg ut som en snöflinga, den var smyckad med små små diamanter och hon log och kramade om honom igen. Hon satte den på sig direkt och log.

”Minns du när du var typ 6 och det snöade för första gången här i Kalifornien och du var såååå ivrig att fara ut och hade endast shorts på dig och mamma blev typ skit sur på MIG för att jag borde ha haft mer vett i mitt huvud än att låta dig gå ut med sommar kläderna på? Inte var det ju jag som sprang ut med shorts...”

”Jo, klart jag minns det. På natten sen då mamma och pappa sov smög vi ut i bara pyjamas och hoppade och lekte i snön till vi var våta som två uttrar och vi byggde till och med en liten snölykta, dagen därpå blev vi förkylda och blev tvungen att stanna inomhus i 1 vecka.”

”Och du kommer väl ihåg hur jävla sur hon var på oss, JAG fick ju utegångsförbud för fan!”

De skrattade båda åt minnet och hon steg upp ur sängen för att hämta hans present som hon hade förvarat i skrivbordslådan.

”Och den här är till dig. Öppna!”

Han öppnade den i vad som måste ha varit långsammaste paketöppningen i paketöppnings-historien och då han äntligen var klar låg det en nyckelring med bokstaven B i guld. Han kollade på henne med en sorgsen men en tacksam blick och hon kände exakt samma känsla som han kände då.

”Boris” sade han tyst för sig själv.

”Jag vet att det var 1 år sedan han dog men vilken tur att vi hittade honom på motorvägen just då för han skulle annars ha varit död för länge sedan. Mamma blev piss sur på oss då hon såg att vi hade släpat en hemlös hund hem men tack gode gud att hon lät oss behålla honom”

Lissandra såg inte Nathaniels ansikte men hon visste att han grät så hon kramade bara om honom igen, den här gången lite längre.

Den dagen gick på som vanligt, de for till skolan och for sedan hem runt 4 tiden. Lissandra skulle spendera kvällen med Orianna som skulle anlända dit på eftermiddagen och Nathaniel skulle ut med sina kompisar.
Han och hans kompisar skulle på någons hemmafest och han var chauffören för kvällen, han skulle inte ha behövt vara det men han ville. Då.

Klockan var 3 på natten då Lissandra hörde sin mammas telefon ringa. Hon hade inte hört Nathaniel komma hem ännu, så det måste ha varit han som ringde till mamma.
Hon hörde sin mamma gråta och ropa någonting och hon var inte säker på vad för att hon var fortfarande lite halv död.

”Sir, kan-kan du var... kan du upprepa?” Hon hörde att hennes mamma inte var tålmodig och att hon skakade på rösten.

Nej. Det kan inte vara det. Om någonting skulle ha hänt Nathaniel...

”Michael, VAKNA! VI MÅSTE ÅKA TILL SJUKHUSET NU!” hörde hon sin mamma ropa.

Lissandra började skaka och hon kunde varken tala eller tänka. Orianna var nu också vaken och hon frågade vad allt oväsen var om. Hon såg att Lissandra var i chock så hon steg upp ur sin madrass som var på golvet och satt sig ner bredvid henne på sängkanten.

”Vad är det som händer?” frågade Orianna och hon visste att det var någonting dåligt för hon hade aldrig någonsin sett Lissandra så rädd och skakig.

”jag-jag-jag...”

”du behöver inte berätta, kom, ska vi se vart Sara och Michael har farit”

I samma stund som Orianna slutade prata öppnade Lissandras mamma dörren och sade kort,

”Nathaniel har varit med i med bilolycka. Klä på dig snabbt så åker vi ner till sjukhuset. NU!”

Väl framme mötte de upp med läkaren direkt och han sade att han hade dåliga nyheter, i just den stunden tappade Lissandra fotfästet och låg på sjukhusgolvet och grät.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Killarna ville stanna på festen längre men allt jag ville var att åka hem och sova, fan vad trött jag blev då hon, vad var det hon hette nu igen... hmm... Clarissa kanske? Men i alla fall, hon har hängt efter mig sedan förfesten och jag orkade bara inte med henne längre.

Jag meddelade killarna att jag åker hem i förväg och att de får hitta någon annan att skjutsa dem hem. De var ändå för fulla att minnas vad jag sa så jag hittade Fredric några meter bort och frågade om han kunde skjutsa hem dem för en liten mängd pengar.

På vägen hem var det tyst, ingen bil syntes till vilket var ganska ovanligt i det här kvarteret där det alltid brukade finnas någon bil som körde omkring. Jag parkerade lite vid sidan om för att skicka ett textmeddelande till Lissandra att jag är på väg hem och att jag nog kunde köra henne och Orianna till köpcentret dagen därpå.

Det var då jag såg en bil komma emot med helljusen på så jag tutade men han verkade inte reagera och han körde fortfarande på fel sida. Jag skulle precis stiga ur bilen då den kom med rekordfart så att air-bagen i bilen reagerade och kom ut men den hjälpte inte till mycket. Jag kände en enorm mängd av smärta i bröstkorgen precis innan jag förlorade medvetet.

Det sista jag såg var nyckelringen som jag hade hängt vid backspegeln. Jag visste vad som skulle hända och det sista jag tänkte var att jag aldrig skulle få se min familj igen.

Förlåt mig.