Superheroes (pausad)

10 - Överraskningen - Theos POV

Efter första skoldagen åkte jag inte hem med skolbussen, jag kunde inte vara i samma rum som henne, hon påminde för mycket om mamma, så jag försökte gå hem och såklart gick jag vilse ett par gånger. Jag frågade några förbipassagerare om de visste vägen till moster Claires hus och det verkade som om alla visste vem hon är och var hon bodde.
Hon och Peter var tydligen några av de få som lokalbefolkningen faktiskt tyckte om fastän de var mycket förmögna, det fick mig att tycka om dem lite mera fastän jag redan tyckte att de var rätt ok.

När jag äntligen hittade hem var klockan redan halv 5 på eftermiddagen och moster Claire stod vid spisen och lagade någon maträtt som luktade väldigt mycket som köttsoppa. Hon vände sig om för att se vem det var och jag sade att det bara var jag. Hon frågade varför jag kom hem så sent och jag sade att jag ville se om jag kunde hitta hem själv, vilket inte heller var en lögn.
Hon log ett otroligt smittsamt leende och jag gav ett tillbaka.

Hon och mamma är inte lika varandra på något sätt, kanske det enda de har gemensamt är deras omtänksamhet och vänlighet, men utseendemässigt har moster Claire rött medellångt hår, som hon nu har i en hästsvans, och hon ser mycket mer sofistikerad än vad mamma såg ut.
Jag kunde inte se att de skulle ha kunnat vara syskon, men på något sätt är de tydligen det.

"Jo, Theo, har du packat klart? Jag kommer och hämtar dig från skolan imorgon klockan prick 3 utanför utgången."

"Jadå, jag har packat klart."

Jag gick upp för trappan och in i mitt rum och lade mig på sängen och stirrade upp på taket tils jag somnade.

Jag snoozade alarmet kanske 10 ggr innan jag steg upp ur sängen och det fanns gott om tid ännu innan bussen skulle komma så jag gick in i duschen, tog på mig svarta tajta jeans och en svart huppare som jag fick av pappa som var hans då han gick på college i Berkeley, jag lade huvan på mig medan jag tog ryggsäck som låg på sängen och for ner från trappan i raskt fart. Jag tog en smörgås som stod på köksbänken som moster Claire säkert hade lagat tidigare och gick ut ur ytterdörren bara för att se att bussen redan stod där.

Jag gick till en plats lite långt bak i bussen men ändå inte för långt, det satt redan någon i bussen men den personen satt och halvsovde.
Jag satte mig ner och satte hörluarna in i öronen och lade huvan längre ner på ansiktet och stängde ögonen för just en stund.

När jag äntligen vaknade till liv igen så hade bussen stannat och folket höll på att gå ut ur bussen så jag steg upp och gick ner från bussen. När jag hade kommit ner från bussen tog jag av mig huvan och drog handen genom håret och kände att det fortfarande är lite fuktigt men sen kände jag en knackning på axeln och vände mig om hastigt och såg överraskande på personen och det var hon, hon som jag försökte undvika.

"Ehm, hej! Jag är Lissandra, jag går i samma klass som dig. Mrs. Brooke har sagt att jag skulle vägleda dig genom skolan och få dig att anpassa till vårt schema och sådana saker."

Jag svarade inte och hann inte innan hon sade; "Och jag ser att du har hittat min plats på bussen, inte för att det är MIN men alltså, jag brukar sitta där och ja, har du något emot om du skulle kunna sitta någon annanstans? jag vet att det inte.."

"Ta den bara, jag valde den bara på måfå. och jag behöver ingen som ska 'vägleda' mig. Jag kan klara mig själv." Jag var verkligen inte på humör och jag ville verkligen inte vara ohövlig eller bete mig som en skitstövel men det var jag. Sen sade hon något som verkligen fick mig att må dåligt.

"Du, visst klara dig själv bara. Tänkte bara att den som är ny här skulle vara tacksam för lite hjälp, det var allt"

Hon såg verkligen sårad ut och skuldkänslorna växte, men jag skuffade undan dem och gick in i skolan. Jag gick vilse, igen, men jag hittade klassrummet tillslut och Mrs. Brooke hade inte kommit ännu så det var tur.
Lektionen var otroligt tråkig och eftersom jag redan hade haft den här kursen i Brooklyn satt jag bara och stirrade på skolboken och försökte komma på en ursäkt till henne, och vilken skitstövel jag är då jag redan hade glömt hennes namn, fan.