Superheroes (pausad)

11 - Sanningen

Ända sedan Lissandra visste att det var Theo som var bakom guldmasken har hon inte kunnat sluta tänka på kyssen och hur hon skulle konfrontera honom sedan i skolan. Ska hon berätta till honom att det var hon eller vänta och se hur det går?

Skolan börjar redan imorgon och hon börjar redan få panik.

"Hej du älskling, är allt okej?" frågade hennes mamma.

"Allt är bara bra"

"Är du säkert, du börjar att bita på naglarna igen och det betyder att någonting gnager på dig, berätta nu. Handlar det om San Diego? Och du har föresten inte berättat till mig varför ni for hem så tidigt och lämnade mig och pappa där!"

Oj hoppsan. Då Orianna och hon tog limon hem så blev hennes föräldrar utan sjuss. De blev tvungna till att vänta tills personalen var klar med sina sysslor och åkte hem sen med dem.

"Hehe, förlåt ännu för det där men vi var tvungna att åka hem tidigt och jag vill inte berätta"

"okej älskling, men någongång kommer jag nog att få reda på det"

Hon åt up frukosten, gick upp till sitt rum och tog på datorn och i samma sekund hörde hon ett pling från telefonen. Telefonen låg på sängen och hon var för lat att stiga upp ur stolen så hon försökte att plocka upp den med sina tår men hon misslyckades totalt och blev tvungen att ändå stiga upp.

Hon tittade chockerat på telefonen då hon såg från vem det var som hon fick meddelandet. Theo.

- hej... är det okej om vi kan hänga idag? -

Hon stirrade på meddelandet i flera minuter då hon insåg att han kan se då hon har "sett" meddelandet. Fan. Nu måste hon svara direkt innan han tror att hon ignorerar honom.

- Vad hade du tänkt dig? -

Hon väntade exakt 30 sekunder innan ett nytt meddelande kom.

- Jag kommer och hämtar dig, messa mig din adress. -

Okej. Det här bådar inte gott. Han vet att det var hon. Fan. Hon skickar hennes adress och efter det slänger hon telefonen återigen på sängen. Hon sätter sig ner på stolen och slutar att tänka för en stund.

Nu måste hon byta om till vanliga kläder och hon som hade tänkt ha på sig pyjamas hela dagen, det är ju trots allt söndag dvs. hennes slappdag.

Efter 20 minuter ringer det på dörrklockan och hon hörde sin mamma säga att hon tar det och Lissandra ropar direkt att hon kommer ner och öppnar men då hon kom ner står han redan där och talar med henne, fan.

"Så du går i samma klass som Lissandra va? Hon har inte nämnt att det kom en ny elev till klassen!" Medan hon sade det gav hon Lissandra en anklagande blick. Förlåt okej? det var inte meningen, hon hade bara glömt bort att berätta.

"Ja det gör jag Mrs. Woods"

"snälla du, kalla mig Sarah"

Lissandra himlar med ögonen och hon frågade dem sarkastiskt om deras lilla konversation var klar. Theo småskrattade och de gick ut genom dörren medan han sade hejdå till Lissandras mamma.

"Din mamma är gullig"

"Sluta"

"Vad? Hon är ju trevlig"

"Ja, låt oss se om du tycker så efter att ha spenderat 17, snart 18, år med henne"

"Jag önskar jag kunde"

Hon önskade direkt att hon inte hade sagt det stunden de orden lämnade hennes mun. Hon ser att Theo inte tar illa upp men hon vill bara ge sig själv en örfil för att vara då jäkla dum.