crush on my bestfriend (the fooo fanfic)

Kapitel 23 USA

~~ Felix pov ~~

Jag och ogge sprang upp för trapporna och virrade runt i korridorerna en stund innan vi hittade rum 34b. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Lovisa satte sig hastigt upp i sängen så fort hon såg oss, hon började genast gråta och jag sprang fort fram till henne för att omfamna henne. Jag drog henne till mitt knä och hon borrade in sitt ansikte i min hals, jag kunde inte låta bli att själv börja gråta när jag såg henne. Jag brukar aldrig gråta. Fan Lovisa, att all skit ska hända just dig.

Ogge hade satt sig på andra sidan sängen och smekte lugnande Lovisa på ryggen.

-glöm inte bort att vi älskar dig- sa jag med skakig hes röst medan tårarna fortsatte att rinna ner för mina kinder.

Precis då öppnades dörren och inspringandes kom Omar och Oscar helt andfådda. Dom sa inget utan gick snabbt fram till sängen. Jag släppte Lovisa ur mitt grepp så att hon kunde hoppa i Ogges famn, innan hon ställde sig upp på vingliga ben och kramade Oscar och Omar. Oscar kämpade med att hålla tårarna inne medan han strök Lovisa över hennes långa röda hår. Han viskade något i hennes öra som fick henne att snyfta och nicka mot hans bröstkorg. Han pussade hennes panna innan han hjälpte Lovisa att komma tillbaks till sängen. Hon var så söt, såg ut som Bambi på hal is. Jag drog med henne ner till mitt knä igen.

-och glöm inte att jag älskar er- sa Lovisa med svag röst.

-----------------------------

•2 månader senare•

~~ Felix pov ~~

-DU KAN INTE GÖRA SÅHÄR MOT MIG!!- skrek Lovisa med hes röst.

-älsklig jag är så ledsen, jag är inte 18 än så jag kan inte göra något- jag ville verkligen inte göra såhär mot henne. Jag hatar mina föräldrar. Hur kan dom göra såhär mot mig?!

-du lovade att alltid stanna med mig- skrek Lovisa med tårarna rinnandes på hennes rosenröda kinder.

-det är bara 11 månader. Sen är jag 18 och kan lämna mina föräldrar. Dom bestämmer inte över mig då, men nu kan jag inte göra ett skit.- hon grät bara högre och började slå mig på bröstet. Upprepande gånger. Energin i den vanligtvis glada och härliga Lovisa hade nu runnit ut och hon satte sig rakt ner på trottoaren där vi stod. Jag torkade bort tårarna och satte mig ner på huk framför mig. Jag kollade henne i ögonen och hon tittade känslolöst tillbaka i mina. Någonting hade slocknat i henne, Lovisas tindrande klarblåögon var nu bara blåa.

-gumman snälla, jag älskar dig. Det vet du. 11 månader kommer gå hur snabbt som helst. Du har Oscar och dom andra kvar här. Jag är bara några mil från dig.- hon visade inga känslor eller något mot mig. Det var som att hon var helt tom, ett tomt skal.

-bara några mil? 766 mil Felix. 766.- jag tog tag i hennes kalla skakiga händer och förde som till min mun. Jag kysste knogarna och tårarna rann.

-jag klarar mig inte utan dig- jag släppte hennes händer och placerade som på hennes kinder.

-Lovisa, titta på mig. Du kommer klara dig. Jag kommer alltid finnas här- sa jag och la handen på hennes hjärta.

-titta upp. Ser du himlen? Det är alltid samma himmel. I hela världen. Så hur långt borta vi någonsin är från varandra så är vi ändå nära. Eftersom vi kollar på samma himmel. Samma stjärnor och samma måne.- jag tittade in i hennes ögon och såg att glimten hade kommit tillbaks. Bra Felix, fortsätt!

-och visste du att om du kysser någon så finns DNA-et kvar i 5 år- sa jag och strök med tummen över hennes underläpp medan jag vickade på ögonbrynen. Hon skrattade i snyftningarna och började sig fram och kysste mig. Vi kysstes hungrigt. I kissed her like her lips were air and i could'nt breath. Jag behövde henne.

Jag ska till USA i 11 månader och That's it. Jag kan inte göra något åt det. Jag får helt enkelt hitta ett sätt att överleva utan hennes närvaro. Utan hennes kramar, utan känslan av hennes läppar som jag vill ha för alltid.

Fan.

Jag strök med tungan över hennes underläpp och hon släppte in mig. Jag gav ifrån mig ett ljud bak i halsen drog henne från trottoaren till mitt knä, jag tog ett tight grepp om hennes midja och hon drog i min tröjakrage. Drog mig närmare henne. Plötsligt åkte en bil slirigt förbi och tutade på oss som fick os att dra ifrån. Inte så konstigt, två tonåringar som sitter på trottoaren i varandras knä klockan 10 i kvällsmörkret och strulade ansiktena av varandra. Lovisa fnittrade och torkade bort tårarna innan hon ställde sig upp.

-hur ska jag klara mig 11 månader utan dethär?- sa jag och kysste henne när jag också hade ställt mig upp.

-mycket kan hända på ett år- började Lovisa.

-babe..-

--------------------------

~~ Lovisas pov ~~

-du vet vad jag menar- sa jag och bet mig i läppen för att hålla inne ännu fler tårar.

-jag älskar dig men vi kanske borde pausa medan du är borta.- nu kan jag inte hålla in tårarna.

-det ända jag vill är att du ska vara lycklig. Är du lycklig så är jag det.- Felix blev tårögd igen.

-förstår du vad jag säger?- sa jag skakigt.

-jag kommer finnas här när du kommer hem. Men under tiden, det kanske är lättare att överleva om vi tar en paus just då.-

Felix sprang fram och omfamnade mig. Hans höstjacka var så stor så jag blev omfamnad av ett tryggt täcke.

-gumman. Jag kommer alltid älska dig. Jag förstår vad du menar. Det är lättare att sakna sin kompis än sin flickvän- sa han hest och jag torkade bort hans tårar med mina tummar.

-när åker du?- frågade jag och tittade honom i ögonen. Jag var fortfarande omfamnad av Felix trygga armar.

-om en vecka.- det hög till i magen. En vecka. 7 dagar. 168 timmar. 10 080 minuter. Jag kan fortfarande kalla mig hans flickvän i 10 080 minuter till. Och dom gå minuterna ska jag ta tillvara på.

Fan Felix. Fucking USA.