Sångens hjärta

Kapitel 2: Mannen i publiken

Jag hör hur alla ropar på mig och jag tittar hastigt på mig själv i spegeln. Det är helt otroligt vad lite puder blandat med krämer och mascara kan göra, tänker jag och springer ut ur det lilla rummet. Det är rätt så mysigt där även om jag är där minst en timme om dagen och bara tittar i spegeln. Det står en mjuk fåtölj framför ett bord fullt med parfymer, och ovanför den sitter spegeln. Till vänster om utgången sitter det en soffa med TV framför. Mellan de två finns det ett bord. I andra änden av rummet är det ett kylskåp med lite mat och vin i, fastän jag aldrig kan aldrig kan använda vinet. Och tillslut är det en garderob med kläder för shower, men också vardagskläder i, bredvid kylskåpet. Det här rummet kallas loge, och det är här jag byter om, sminkas, och får mitt hår fixat. Det är också här jag bor när jag flera shower i rad eller helt enkelt inte hinner hem.

- Jag kommer! ropar jag , och medan jag går mot scenen nynnar jag lite på min nya sång.

- Vi har väntat jättelänge på dig! klagar min producent.

- Förlåt men jag...

- Jaja, det är okej, men försök komma i tid nästa gång! Inte bara sitta framför spegeln och drömma!

Jag ler lite. Min producent känner mig allt för väl. Men hon tittar menande på mig, och jag förstår henne. Jag nickar allvarligt och så kommer min sånglärare och gör några korta uppvärmningsövnigar. Precis innan den sista övningen, kommer Angelica, min producent, och säger att showen ska börja nu. Jag går och ställer mig som så många andra kvällar nära kanten till draperiet. På andra sidan ser jag en annan personal som gör "bakåt gester" och jag går lite längre in. Nu ser inte publiken mig längre.

Musiken bullrar ut ur högtalarna, och sedan hör jag konferenciern ropa mitt namn. Jag hoppar ut på scenen och jag känner hur friheten bara bubblar inom mig. Åh, tänker jag, åh vad det är härligt med konserter! Det är bara att sjunga loss och ha kul med publiken.

Den här gången är publiken extra aktiv. Jag ser hur många lysskyltar som helst i publiken. De är som båtar som seglar på vattnet. Och alla skriker Carro helatiden. Carro är mitt smeknamn och artistnamn. Jag sjunger min lilla, men tuffa, hälsningsvisa där publiken får sjunga med på slutet. Det här är en engelsk konsert, så jag sjunger massa engelska låtar, bla. en egen version från PINKs "Just give me a reason" och min nya låt "Terry, i wish you were mine".

När vi kommer till den delen att en ur publiken ska komma upp på scenen, får jag en känsla av att det liksom går upp ett ljus på en i den andra raden. I hela det mörka publikhavet ljusnar det plötsligt till på en av personerna. Det är en man. Han är väldigt stiligt klädd, som om han liksom tror att han ska få komma upp på scenen även om han är på andra raden. För det är så att vi tar ofta bara upp personer från första raden, men idag säger jag till securitas att ta någon ur den andra raden. Och, som en slump, men jag tror att det är mening, väljer de mannen som jag sa lyste upp förrut att komma upp till scenen! Han kommer upp och går lugnt, men ändå väldigt glatt fram till mig. Det är lite lustigt att mannen har på sig kavaj och allt det där, för det är så att killarna som kommer upp på scen, ska dansa med mig. Om de inte vill det får de bara vara där och sjunga med mig i min sista sång för kvällen, få autograf, krama osv. Tjejer får göra detsamma (Alltså inte dansa).

Den stiliga, mer killen än mannen, är ungefär lika gammal som mig, kanske 2-4 år äldre. Han stannar upp en meter framför mig, böjer sig ner på knä och gör en gest med handen som betyder; får jag lov? Jag fnissar lite och tar hans hand, och så dansar vi runt i vals till någon valsmusik som strömmar ut från högtalarna. Jag ser min vice producent Marcus innanför draperiet, han blinkar till mig och jag svarar med ett leende och dansar glatt vidare. Medans vi dansar granskar jag killen noga som jag dansar med, han har ljust kort hår och ett fantastiskt leende. Plötsligt tittar han på sin klocka, och med ens ser han inte lika glad ut. Han släpper mina händer, och hans värme försvinner. Han ger mig en sista kram, får min autograf, och går sen ner till publiken med ett ganska trovärdigt leende. Tyvärr stannar han inte kvar tills det är helt slut, utan verkar ha väldigt stressigt och går direkt mot utgången.

- Wow, din röst var helt fantastisk idag, Carro! säger min sånglärare Beata. Bättre än någonsin!

- Särskilt nu på slutet, retas Angelica. Du lät inte lika trött som vanligt!

- HA HA! säger jag ironiskt med ett snett leende mot min producent, och stänger dörren till min loge. Men sen kommer jag på något mer och öppnar dörren igen.

- Tack för musiken, Marcus!

Han bara ler sitt vanliga, charmiga leende och säger:

- Det passade för tillfället, såg jag!

Jag ler mot honom och stänger åter igen dörren efter mig. Marcus är alltid glad. Och då menar jag alltid. Han och Angelica passar väldigt bra ihop. De bor tillsammans. Båda har ett c i sitt namn som oftast är ett k, båda är lika skämtsamma, och dessutom har de ungefär samma leende. Marcus har brunt hår, klarblåa ögon och ganska stor näsa. Angelica har svart, väldigt långt hår, blixtrande gröna ögon som man lätt lägger märke till och en ganska liten näsa. Om de står bredvid varandra kan det vara mycket svårt att tro att Angelica är min producent och Marcus vice.

Jag kommer stanna här över natten, i min lilla loge. När jag kommer in i rummet slänger jag mig på soffan och sätter på TV:n. Men jag tittar inte. Jag bara ligger där och tänker på, att jag faktiskt har blivit kär.