Sångens hjärta

Kapitel 3: "Han slipade sina tänder"

Jag väcks av TV:n som fortfarande är på. Jag gäspar, stänger av datorn och stiger upp ur soffan. Undertiden jag går fram till kylskåpet tänker jag på kvällen igår och drömmer om killen som kom upp på scen. Jag letar efter äggen och kommer på mig själv med att sjunga för mig själv, samtidigt som jag inser att jag inte har några ägg. Jag suckar och tar en vanlig macka istället med lite mjölk. Plötsligt kommer Angelica in i rummet utan att knacka, såklart. Det första hon gör är att skratta.

- Men vad är det nu då, gäspar jag och känner mig tröttare än någonsin.

- Jag tror du glömde att ta bort sminket igår, fnissar hon. Och kläderna ser väldigt ihop knycklade ut...

Med ens blir jag klarvaken och springer fram till spegeln. Jag har mascara över hela ansikte och vad vet jag!

- Ja just det ja, säger jag samtidigt som jag sjunker ihop.

Jag måste se väldigt rolig ut, för Angelica börjar skratta ännu mer.

- Men seriöst, vad ville du? suckar jag, och uppriktigt sagt är jag rätt så irriterad.

- Okej, förlåt, säger hon allvarligt och fortsätter sen: Du vet att det är skola idag o...

- Ja just det! säger jag och äter upp macka på mindre än en sekund. Jag ser att Angelica håller sig för skratt, men jag låter henne hållas. Samtidigt som jag sliter ut några kläder ur garderoben säger hon:

- Skolan börjar kl. nio.

Jag tittar på klockan och ser att den är halv åtta.

- Jag har ganska mycket tid på mig, eller hur? frågar jag.

- Mm, svarar Angelica.

Jag kommer att tänka på att hon också sov här i natt med Marcus, och de har ett ganska litet rum, så jag undrar hur det gick för de. Men jag frågar inget för Beata har sagt att det är otrevligt. Fråga mig inte varför. Just när jag har tagit på mig mina kläder och börjat ta bort allt smink, kommer jag att tänka på mannen igår. Och då tänker jag på min bästis pojkvän, Theo. Jag har ingen aning varför, men såklart tänker jag mest på Alicia, min bästis. Att det ska bli kul att träffa henne och att jag faktiskt är lite avis på henne för att hon har en kille.

- Men... säger Angelica efter en lång stund tystnad. Hur gick det med den där killen igår? Du verkade rätt intresserad av honom...

Hon fnissar lite. Hon är lite som en barnunge, ibland, Angelica.

- När jag äntligen hittade någon jag gillade så varade det bara kort! mumlar jag.

- Jaa...Men...

- Kan inte du bara gå? säger jag kanske lite för högt.

Hon ser snopen ut men går ut ändå. Jag suckar och börjar sätta lite mascara på ögonfransarna och läppglans på läpparna. Sedan lägger jag mig i soffan och sätter på TV:n. Det är något deckarprogram just nu, verkar bra, tänker jag.

Jag måste titta rätt länge, för när jag sen tittar på klockan är den redan kvart nio. Jag springer fort ut och klär på mig skor och jacka, och jag ser att Marcus kommer ut från deras rum, han ser väldigt nyvaken ut: med spretigt hår och trötta, röda ögon. Jag säger till honom att jag går till skolan nu, sliter åt mig ryggsäcken och sen går jag. Jag skrattar lite för mig själv, Marcus är inte alls lika morgonpigg som Angelica.

Jag bestämmer för att ta cykeln, och sen cyklar jag det fortaste jag kan. När det är fem minuter kvar är jag framme vi skolan. Vi har ingen stor port, utan det ser bara ut som ett vanligt hus. Det enda som gör att det ser lite skolaktigt ut, är att det finns en klocka ovanför dörren. Jag ställer cykeln i cykelstället och går in i skolan. Från långt håll hör man skratt från vårt klassrum, och jag tänker att det säkert är Alicia som är i farten. När jag kommer närmare hör jag några enstaka ord:

- ...röst...vacker...hälsning...skrek...hörde inte...

Jag klär av min jacka snabbt, och går in i klassrummet. Nu hör jag allt. Nästan alla i hela klassen står runt Alicia.

- Ja, fnittrar hon. Och så dansade de runt. Det såg så romantiskt ut, och jag tror att Carro har hittat hennes..."Love"...

De fnittrar till, och sen fortsatte Alicia:

- Men jag stod bredvid honom, och...

Alicia: en evig tjattermaja! tänker jag och log vid tanken. Jag harklar mig. Då tittar alla på mig, och Alicia springer fram till mig och slänger sig om halsen på mig.

- Åh vad jag har saknat dig! nästan skriker hon.

- Ja, det var ungefär två dagar sen, ler jag.

Hon tittar på mig med spelad irritirad blick. Istället går hon över till ett annat ämne.

- Jag var också på konserten igår! säger hon sedan. Du var helt fantastisk! Men du, kommer du ihåg den där killen...

Jag suckar.

- Förlåt, säger hon och tittar på mig med en sån där blick som man bara inte kan vara arg på.

Då skrattar jag och så börjar hon skratta, och så är allt som vanligt igen.

- Men du, den där killen iallafall, han, säger Alicia, men hinner inte klart, för då ringer klockan och skolan börjar.

- Jag berättar det på rasten, viskar hon till mig när vi har satt oss.

Vi har NO. Det är det tråkigatse ämnet jag vet. Men just nu är det rätt så kul, för vi pratar om vampyrer. Vår lärare, Peter, säger alltid att vi ska akta oss för vampyrer, men såklart tror ingen på honom. Idag pratar vi om att de som finns med i sagor inte alls är såna som finns i verkligheten. Jessica, klassens fjortis, räcker upp handen och säger med näsan upp i vädret:

- Vampyrer är såååå äckliga. De har massa slängkappor som fastnar överallt och blir jättesmutsiga. Och GUD det finns så många saker så jag kan inte berätta alla.

Daniel blinkar åt henne, och hon fnittrar förnöjt. Hon verkar njuta av att klassens bråkigaste kille gillar henne.

- Mm, så kan man ju också tänka, säger Peter. Men det är just det som är skillnaden mellan verklighet och sagor! I sagor ska de alltid ha slängkappor, men så är det inte. Vampyrer har ofta brunt hår och intensiva blåa ögon, så akta er för de!

Jag tänker en kuslig tanke men slänger bort den direkt. Han kan ju inte vara en vampyr! Förresten så hade han inte brunt hår...Jag ler direkt när jag tänker på det.

På rasten börjar Alicia berätta igen:

- Vet du, jag tror att Peter är förtjust i vampyrer! Han ser ju ut att njuta av att berätta om vampyrer!

Vi fnissar till lite.

- Jo, men vad ville du berätta? frågar jag henne.

- Att jag stod bredvid honom, och kort innan den delen kom då du alltid tar upp någon på scen, så tog han upp en spegel och börjar slipa sina tänder med någon fil! När han upptäckte att jag satt och stirrade på honom, vände han sig bort. Men innan han vände sig om hann jag se en glimt av hans tänder...jag tyckte jag såg några vassa tänder...

Nu börjar jag bli nervös igen...tänk om det faktiskt är så...nej... Vissa människor har ju vassa tänder där bak!Alicia måste se att jag ser fundersam och lite nervös ut, för hon säger hastigt:

- Men han är säkert ingen vampyr!

Då sticker ett fult nylle in mitt i vårt samtal.

- Vampyrer?! säger det.

- Äh, stick! säger jag, och så går vi vidare i korridoren mot skolgården.

- Han har också saknat dig, viskar Alicia till mig.

- Vem då? frågar jag.

- Du vet, Adam som just störde oss!

Ja just det, Adam. Han är skolans nörd. Han bara pluggar och pluggar. Och HAN är kär mig! Han hänger efter oss hela tiden! Såååå jobbigt!

- Jag önskar nästan att du inte var så snygg, ler Alicia.

Jag ger henne en busig knuff i sidan.

När jag kommer hem efter skolan denna dag, till mitt riktiga hem, tänker jag bara på det jag har fått reda på i skolan. Men mitt i läxorna får jag reda på en viktig sak.