Sångens hjärta

Kapitel 4: Färden

Jag hör hur det plingar till i min telefon, och tittar på meddelandet jag fått:

"Vi ska åka till USA i övermorgon, din första turne'! Packa ikväll! Jag vet att det kommer knappt, men har redan ringt till skolan och gett dig ledigt. De vet att det är viktigt. Hoppas du inte blir chockad nu! Kram Marcus"

Jag blir alldeles överlycklig, jag liksom hoppar upp från stolen vid bordet, kan inte fatta att han tror att jag är chockad! Jo, lite är jag ju...Innan jag berättar vidare kanske jag ska förklara hur mitt hus ser ut, så det blir lättare för dig att orientera dig.

Undervåningen består av köket, vardagsrummet och toaletten. Utifrån ser huset lite ut som en stuga, men inuti som ett vanligt hus, lite fattigare kanske. När man kommer in för dörren ser man vardagsrummet framför sig i en dörröppning utan dörr. Om du förstår vad jag menar. Till vänster när man kommer in finns tolatten som ser ut precis som är vanlig tolaett. Det är inget dass. Vardagsrummet har en sliten soffa, ett bord och en fåtölj. Där satt vi ofta och spelade spel på kvällarna. Egentligen fanns där inte så mycket mer, mer än ett skåp med några fina pennor i och så. Innan man går in i vardagsrummet kan man gå in i en liten gång. I slutet av den gången finns köket med en spis med ugn under, diskbänk där jag ofta hjälpte mamma och pappa att diska, och ett kylskåp, i den ordningen. Vi åt oftast i vardagsrummet, annars vet jag inte vart vi skulle äta. Precis utanför köket finns två dörrar mittemot varandra i gången den ena är ett förråd, och den andra fick jag aldrig gå in i. Jag har utforskat det nu nät jag är äldre, och nu vet jag varför jag aldrig fick gå in där. Det går inte att gå in där. Nyckeln är inlåst i rummet. Iallafall. I början av gången går det en stege upp, och där uppe är mest en vind, men där har vi lagt ut madrasser som vi sover på.

Jag skickar direkt ett meddelande tillbaka:

"Får jag ta med en kompis?"

När han inte svarar efter några minuter, fortsätter jag med mina läxor. Äntligen plingar det till! Jag slänger mig på mobilen.

"Javisst får du ta med Alicia! Ska bara ringa hennes föräldrar och skolan."

":-) Tack! Vi ses! Kram Carro"

Jag ser att det står sågs, och förstår att Marcus inte kan svara. Istället ringer jag upp Alicia. Hon svarar nästan på första signalen:

- Alicia, vem är det?

- Du vet mycket väl vem jag är!

Hon har skrivit min kontakt extra stort, så varje gång hon ser mitt namn på displayen svarar hon så fort hon kan.

- Jag vet, hör jag Alicia fnittra.

- Varför ringer du? Jag håller just på med läxorna.

- Jo det är så att jag ska på en USA turne' och d...

- Åh! skriker hon. Får jag också komma med, snälla, snälla, snälla!

Jag suckar men svarar glatt:

- Ja.

Jag hör hur hon tjuter till och ropar efter sin mamma.

- Men gud, då måste jag ju packa direkt, och kanske lite smink också, även om jag nog får låna lite av dina sminköser!

- Nej Alicia, du är fin som du är!

Ja det är hon verkligen. Ljust uppfluffat, lite krusigt hår ner till axlarna, mörkblåa, intensiva vackra ögon tillsammans med sitt fantastiska, snea, busiga leende med vita, raka tänder. Dessutom lika långa ögonfransar som mig.

- Alicia?

- Hallå? frågar jag igen.

- Hej, förlåt jag prata med min mamma, men hon prata visst med någon Angelica.

- Åh! Det är min producent!

- Ja, vad kul! Vänta, här kommer hon.

Det blir tyst i luren en stund, sen kommer Alicia tillbaka:

- Mamma har pratat färdigt, och hon i luren känner någon som heter Marcus som ringer skolan just nu.

- Och det är min vice producent, säger jag liksom som att avsluta en mening.

- Åh Carro, det här ska bli så kul!

- Mm.

- Jag måste nog packa nu, för jag har ju läxor att göra också och du vet...

- Att det kan ta rätt så lång tid för dig att packa, ja!

Vi skrattar.

- Vad kul! Vi ses imorgon! När var det? frågar Alicia.

- Precis efter skolan. Vi möts...

- Vadå möts? Vi umgås ju mest hela tiden!

Då skrattar vi igen men sen säger jag:

- Men seriöst, jag måste sluta nu! Hejdå!

- Bye, bye! Och kram!

Jag suckar när hon stänger av luren. Alicia är så härlig, och jag är verkligen glad att hon är min vän. Vissa kanske tycker att hon är som Jessica och hennes "svans" Maya, med brunt långt krulligt hår (Jessica) och kort svart krulligt hår (Maya), alldeles galna i smink och kläder osv. Men icke! Hon är hur snäll som helst!

Nästa dag är jag rätt så trött för att jag var uppe väldigt länge igår. Jag packade ihop de kläder jag hade hemma, åkte till logen där Marcus, Angelica redan sov (Beata sover inte där) och hämtade några vanliga kläder men också festkläder och smink och krämer där. Sen åkte jag tillbaka och la mig.

Den här dagen går trögt, jag och Alicia längtar mest till skolans slut, men sen, äntligen, så slutar skolan! Och utanför står min buss. Den är rätt så liten, eftersom den egentligen bara är tänkt för mig, men är ändå en buss. Jag och Alicia slänger in bagaget i bagageluckan och sätter oss in i bussen. Och sen bär det av mot flygplatsen! Men när vi precis satt oss i bussen säger Alicia:

- Jag glömde ringa Theo och säga att vi åker!

Och då skrattar vi båda jättemycket.