WHEN WE COUNT THE STARS

~Del 1~

När jag kommer in till köket är pappa redan vaken, han står stressat och brer sina rostade mackor samtidigt som han försöker knyta hans marinblåa slips.
"God morgon." Säger jag och lutade mig mot diskbänken för att granska honom. Pappa kollade upp på mig med en macka placerad mellan hans läppar och ler.
"God morgon, gumman. Har du sovit gott?" Mumlade han och jag nickade till svar.
"Så, är du nervös inför den stora dagen?" Frågar jag och hjälper honom med hans slips.
"Jag hoppas bara att ingen kommer behandla mig annorlunda." Suckade han och jag ler snett.
"Det kommer att gå bra, du är ju trots allt bäst." Säger jag och går och öppnar kylskåpet.
"Ska du inte äta någon frukost?" Frågade han, även fast att han redan visste svaret så frågar han mig det varje morgon. Jag går fram till honom och pussar honom på kinden samtidigt som jag tar en av hans mackor som ligger på bänken.
"Vi ses sen, lycka till idag!" Svarar jag samtidigt som jag går ut till hallen.
"Älskar dig!" Ropar han innan jag hinner att stänger igen ytterdörren.

Mitt liv ser ut som de flesta tonåringars liv. Jag vaknar på morgonen efter en sömnlös natt, jag klär på mig och borstar mina tänder. Jag äter ingen frukost vilket jag sedan ångrar efter andra lektionen men jag gör ändå om samma misstag varje dag. Jag går till skolan och jag har just börjat mitt sista år på Wood River High School i en liten stad i Idaho som heter Hailey. Vi är för mesta dels omgiven av skog och höga berg, men det är helt okej ställe att växa upp på.
Jag bor tillsammans med min pappa, det är bara vi två och såklart farmor och farfar. Min mamma lämnade oss när jag var tre år och pappa brukar inte prata så mycket om henne. Han var ganska ung när de fick mig, pappa hade nyss fyllt sjutton och mamma var femton. Även fast mamma drog så tog pappa ansvaret över mig. När jag var mindre och frågade vart mamma var blev han mest irriterad så jag lärde mig att undvika frågan.
Men pappa är min bästavän men för två år sedan förändrades våra liv för alltid, för pappa fick diagnosen cancer och hela vår värld rasade samman. Albert Einstein sa att "Det finns bara två sätt att leva ditt liv på. Ett är som om ingenting är ett mirakel, den andra är som om allt är ett mirakel." Och jag lärde mig tillslut att leva efter det. Även fast vi levde i en ständig oro så blev varje tillsammans med pappa ett mirakel. Jag har lärt mig mycket under de senaste året bara, som att inte ta någon för givet. Men för snart sju månader sedan fick vi beskedet att pappa är frisk, men jag lever fortfarande efter det mottot för att vi står här idag och försöker bygga upp våra liv till som det en gång var.

Solen värmde mitt ansikte och det var riktigt varmt för att vara september. Jag öppnar dörren till skolans byggnad och möts av en korridor fylld av elever. Jag går som vanligt till mitt skåp. Jag lägger in min väska och tar ut historieboken, för det var min första lektion. Jag hör en dov duns och en hög suck och jag stänger mitt skåp och ser Em stå lutad mot skåpet bredvid mitt med armarna i kors.
"Okej, vad är det med dig?" Frågar jag och hon kollade på mig med en blick som sa att hennes liv var förstört.
"Jag och Joe gjorde slut imorse och nu har jag ingen att gå med på höstbalen!" Jag skakade på huvudet och krokade min arm i hennes.
"Det löser sig, Em. Det gör det alltid för dig." Hon suckade högt och lutade hennes huvud mot min axel.
"Låt mig upplysa dig om att balen är nu på fredag och alla söta killar är upptagna!"
"Har han gett dig klamydia nu?" Hör vi bakom oss och Summer dyker upp bredvid min sida.
"Åh håll tyst, Summer. Du är en sån tönt." Klagade Em och jag mötte Summers blick och vi båda försökte hålla oss för skratt.
"Ta det lugnt, Emily. Du hittar någon, det löser sig alltid för dig." Säger hon.
"Se du, det sa jag också!" Flikade jag in.
"Du kan dessutom gå med med mig och Blake?" Säger Summer.
"Ni är så tråkiga, vi ses på lunchen jag har engelska med miss kameltå."
"Glöm inte bort om att boka tid på ungdomsmottagningen bara!" Ropar Summer efter Em och utan att se tillbaka på oss räcker hon bara upp fingret åt oss.
"Jag gillade aldrig ändå Joe, han var så..."
"Ego? För mycket vax i håret? Stinkande?" Säger jag och Summer flinade och rycker på axlarna.
"Jag tänkte säga hårig, men för mycket vax i håret funkar också."