WHEN WE COUNT THE STARS

~Del 27~

När vi kommer upp till hallen igen vänder jag mig om mot Colton.
"Tack för hjälpen." Han nickade och samma sekund lyser det upp i hela hallen och sen kom smällen, båda ryckte till av det höga och plötsliga ljudet och jag var säker på att fönstrerna skulle gå sönder, kanske hela huset skulle rasa till och med. Jag mötte Coltons blick och han såg nog på hela mig hur jobbigt jag tyckte att det var.
"Om du vill kan jag stanna? Tills stormen är över i alla fall."
"Men dina föräldrar då?" Han flinade.
"Jag kan säga att jag är hos Benjamin." Jag lägger huvudet på sne.
"Säkert?" Han nickar och går fram till mig och drar in mig i hans kalla och blöta famn.
"Colton du är dyngsur!" Flämtar jag och försöker komma ut hans grepp men han höll kvar mig. Han började dra sitt hår mot mitt ansikte och jag skrattade högt samtidigt som jag försökte komma ur hans grepp och undvika hans blöta hår.

Som tur var så varade stormen hela natten så Colton låg nu bredvid mig, hans bröstkorg åkte sakta upp och ner, hans andetag var djupa och hans ögonlock stängda. Klockan visade halv tre på natten men jag låg klarvaken. Utanför hade åskan försvunnit men istället regnade det bara. Men det ända jag hade i huvudet var pappa, om han klarade operationen, om allt gick som det skulle. Men framför allt om cancern har spridit sig eller inte. Tankarna gjorde det omöjligt att sova och fick hela min kropp att skaka. Jag kunde inte gråta, men det kändes som att jag gråtit i timmar, sen så vill jag inte väcka Colton. Jag vred och vände på mig länge, men det var omöjligt att ligga still. Tillslut kunde jag inte ligga kvar i sängen. Jag lämnade försiktigt sängen för att inte Colton skulle vakna och smyger till badrummet. Jag stängde tyst dörren och tänder sedan lampan. Jag kollar på mig själv genom spegeln, men allt jag ser är de mörka påsarna under ögonen och blanka ögon. Jag sköljer av ansiktet i kallt vatten och tvättar det sedan. Jag går ut från badrummet men stannar utanför pappas sovrum. Jag går in och möts av hans doft. Jag går fram till fönstret men på parkeringen står bara Coltons bil. Jag biter mig hårt i kinden för att försöka kväva känslorna.

Jag öppnar tyst dörren och stänger den försiktigt bakom mig. Jag smyger fram till sängen och lägger mig bredvid Colton.
"Kan du inte sova?" Viskade han nyvaken.
"Förlåt, väckte jag dig?" Han öppnade ögonen och skakade på huvudet. Han öppnar upp sin famn och jag kryper närmare honom och vilar mitt huvud mot hans arm och hans armar omfamnar mig. Jag känner hans andetag träffa min kind och värmen från hans hud värmer mig.
"Vill du prata om det?" Viskar han, jag kollade på honom och kände hur min rynka mellan ögonbrynen växte.
"Jag är bara orolig." Viskar jag och Colton kollade på mig.
"För din pappa?" Jag nickade.
"Jag vill bara att han ska vara okej."Colton pussade mig på pannan.
"Oavsett vad så kommer det att lösa sig, okej?" Jag nickade.

Hela skoldagen gick jag runt och väntade på samtalet från pappa, men han hörde aldrig av sig. Minuter kändes som timmar och timmar kändes som en evighet, men tillslut ringde klockan och sista lektionen var över. Jag skyndade mig till mitt skåp för att lämna mina böcker och rycka med mig min jacka.
När jag kommer hem rycker jag upp ytterdörren och kommer in i hallen. Jag tar av mig mina skor och hänger upp jackan och går in till köket.
Jag möts av pappa, farmor och farfar som sitter runt matbordet. Alla ser lika bleka it, det såg nästan ut som att någon har dött, eller kommer att dö.
"Hej." Säger jag andfått.
"Kan du komma och sätta dig?" Frågade pappa lågt. Osäkert och med skakiga ben går jag fram till matbordet och sätter mig. Pappa lägger upp sina händer och flätar ihop dem, det är så han gör när han har är nervös. Jag sitter helt tyst och ser mellan pappa, farmor och farfar. Det var en tung stämning i rummet, farmor ser helt gråtfärdig ut. Jag kollar på pappa.
"Operationen gick bra, men inte som vi hade hoppats på." Börjar pappa. Mitt hjärta började slå hårt mot bröstet.
"Dr Daniels lyckades få bort tumören i magsäcken, men det visade sig att den har spridit sig till lungorna... som han inte kunde ta bort." Farmor bryter ut i tårar och gömmer hennes ansikte i händerna och farfar lägger en arm om henne.
"V-vad menar du? Hur kan han inte ta bort den? Menar du att du inte kommer att bli frisk?" Jag kollar helt förvirrat på pappa som kollar ner i bordet.
"Va?! Kommer du inte bli frisk, pappa?" Skriker jag och slår hårt handen i bordet för att få honom att titta på mig. Pappa ser på mig med tårar i ögonen, jag ser hur han försöker säga någon men han skakar bara på huvudet. Jag sjunker ner i stolen.
"M-men, hur länge? Hur länge har du kvar?" Frågar jag och ser desperat på honom. Farmor reser sig då upp och lämnar rummet och farfar efter henne.
"Dr Daniels sa ca sex månader." Säger han lågt. Jag stirrar tomt framför mig och kan inte göra något åt när jag känner hur mitt hjärta går i tusen bitar, hur det sticker hål i mina lungor så all luft åker ur mig och hjärnan som börjar brinna. Allt som vi har byggt upp, allt vi har gått  igenom tillsammans. Våra minnen, våra bråk, våra matchkvällar, allt det där som vi har byggt upp tillsammans bryts i bitar och går sönder. Och jag kan inte göra någonting. Jag är helt hjälplös, jag kan bara sitta och se på allt försvinna. Alla biter går sönder snabbare än vad jag kan sätta ihop dem.
"Så, vad kommer att hända nu..?" Viskade jag hest fram.
"Vi har bestämt att farmor och farfar kommer att flytta hit på heltid, för att du inte ska behöva flytta. Vi vet att du verkligen inte vill det. Vi vill bara det som är bäst för dig, vi kommer fortfarande vara samma familj. Det är allt jag vill." Pappa lutar sig mot mig och tar min hand i hans.
"Allt jag vill, Blake. Är att vi inte glömmer bort att vara en familj. Jag vill inte att ni ska minnas den här sista tiden som ett helvete. Jag vill att vi ska kunna ta hit vänner och äta middagar, vi ska fortfarande ha våra matchkvällar, du kommer få gnälla på mig när jag ber dig att göra disken. Så länge jag  är pigg så lovar jag att dig att vi kommer vara vår galna familj." Jag hade egentligen tusentals frågor, men jag frågade inget mer för jag vet inte om jag är beredd på att höra svaren.

Resten av veckan stannade jag hemma från skolan och isolerade mig från omvärlden. Jag sa till pappa att jag hade ont i magen, han sa inte emot utan lät mig stanna hemma. Det är omöjligt att sova på nätterna, jag vaknar upp varje timme på grund av en mardröm eller av oro och måste alltid smyga upp för att kolla till pappa för att försäkra mig om att han är okej, jag vet att farmor också kollar till honom på nätterna. Jag har knappt pratat med Summer och Em, jag sa bara att jag har åkt på magsjuka och de ifrågasatte aldrig det. Jag kanske borde berätta något, men jag kan inte. Inte än. Och nu är det tänk att jag ska fira Halloween med dem, Colton, Benjamin, Ryan och Bryan hela helgen i Coltons stuga. Jag vill egentligen bara stanna hemma, men pappa övertalade mig att åka. Han insisterade att jag skulle åka, för vi är ju en normal familj, och en normal dotter skulle ha åkt.

Jag står i mitt rum och packar väskan när det knackade på dörren.
"Hallååååå!!!" Ropar Em och kommer in i rummet.
"Är du klar eller?" Frågar hon.
"Är det säkert att gå in, är du frisk?" Frågar Summer som fortfarande inte kommit in. Jag himlade lätt med ögonen.
"Det är okej." Svarar jag henne och hon kommer in med ett lättat leende på läpparna.
"Så, är du klar?" Jag nickade och hängde väskan över axeln. Vi går ner till hallen och möts där av pappa.
"Ha det så roligt nu, tjejer. Men kom ihåg att bete er, okej?" Både Summer och Em fnittrade.
"Det ska vi, mr Collins." Svarar Summer och båda två kollade exalterat på mig. Jag kollade på pappa som ett rop på hjälp, men han log bara och drog in mig i hans famn.
"Se till att ha roligt nu." Säger han och klappar mig på ryggen.

Vi går ut till Ems bil och jag sätter mig i baksätet i mitten, Em bakom ratten och Summer bredvid henne.
"Det här ska bli så roligt." Säger Em och startar bilen.
Jag mötte hennes blick i backspegeln och jag tvingades att le för att inte få massa frågor på mig.
Colton och resten av Killarna hade redan åkt till Stugan redan efter skolan men vi skulle komma dit ikväll. Stugan ligger cirka två timmar bort och Em förklarade att det var en stor stuga omringad av skog och en sjö, det var i alla fall vad Benjamin hade sagt. Stugan har fyra sovrum, vilket betyder att några kommer att få dela, det hade dem redan räknat ut vem som skulle sova med vem. Vad som helst för att få ihop mig och Colton, men ikväll orkade jag inte säga emot utan nickade bara tyst när de sa att jag och Colton kunde få "the master bedroom". De fnissade bara, troligtvis för de tror att jag tröttnat på dem och deras plan att få ihop mig och Colton. Jag vet att jag måste berätta för dem, och det ska jag. Snart. Allt som händer måste bara få smältas och landa. Men jag vet är att mina känslor för Colton är äkta, men jag vet inte om jag skulle våga att säga att jag älskar honom än. För att älska någon, då är det på riktigt. Då är det äkta känslor, äkta kärlek och äkta smärta. Jag tror inte att jag är redo för det just nu, men allt jag vet är att han känner något för mig också. Det är det enda jag är säker på just känns det som.

Den här helgen kommer att bli lång, jag måste sätta upp en fasad för att skydda mig själv. En fasad där jag måste vara glad och orka skratta. En fasad mellan mig och Colton, ett skydd mellan oss och dem. Men att bygga upp en fasad kräver ork och energi, vilket jag inte har. För helt plötsligt gör det ont att skratta och det är smärtsamt att le när jag egentligen är helt förstörd inombords
__________________________________
Stackars Blake😢