Zombie world

kapitel 7

Eli's perspektiv

Jag öppnar upp mina ögon men stänger dom lika snabbt över det starka ljuset från någon dum lampa. Jag öppnar dom försiktigt igen och inser att jag inte är hemma och lukten av handsprit kommer som en våg. Vart fan är jag?

En doktor kommer in och alla minnena kommer tillbaks som en våg. Jag kollar på henne förvirrat och hon kollar ner på sina pappren innan hon harklar sig.

"Vad skönt att du har vaknat, du har legat i en koma i snart 2 månader och vi började diskutera om att stänga av respiratorn men du kan tacka din kille över att vi inte gjorde det" förklarar hon med en lugn röst.

Har jag legat i en koma i 2 månader? Min kille?

"jag har ingen kille?" Säger jag förvirrat med en hes röst.

"Inte? Han kom i alla fall hit varje dag efter du blev inlagd. Lång, brunt hår och såg ut att vara latinsk men nu ska jag inte sitta och döma, vi har meddelat dina föräldrar att du har vaknat och dina kläder ligger vid stolen där" Säger hon innan hon pekar på en stol som ligger lite längre ifrån min säng.

"Hur mycket är klockan?" frågar jag och börjar kolla runt i rummet och det är nu jag märker alla saker som ligger bredvid min säng, allt från get well cards till blommor, ballonger och godis till och med gosedjur. Hela skolan vet säkert vad som har hänt och det skulle inte förvåna mig ifall jag fick stämpeln som skolans pundare men jag kunde inte bry mig mer.

"Eli?"

Jag vänder min blick mot läkaren igen efter att vaknat från mitt dagdrömmande.

"Hörde du vad jag sa?" Frågar hon och jag kollar på henne stelt.

"Det är okej skulle själv varit lika borta som du ifall jag skulle vaknat från en koma men klockan är 10 och jag sa att du kan fixa dig nu, jag har kollat alla dina värden och allt verkar bra men ifall du känner att du får starka smärtor i huvudet eller blir lite snurrig så måste du åka in igen och dina föräldrar har fixat så att du har ett samtal hos BUP åtminstone en gång i veckan vilket jag rekommenderar att du går på. Men det var väl allt och jag hoppas att det går bra för dig nu Eli" Säger hon lugnt innan hon lämnar rummet.

Två saker är i alla fall säkert 1. jag kommer fan inte gå till något jävla BUP samtal och 2. jag kommer inte vänta tills mamma och pappa kommer för då kommer det bli ett jävla liv. Jag reser mig försiktigt upp och går till stolen, tar mina saker och går in till toaletten och byter om. Kollar mig själv i spegeln och tjejen som jag ser framför mig ser utsliten ut, mörka ringar under ögonen, hyn som har blivit blekare sen innan och mitt hår som jag inte kammat ut.

Jag skakar bara på huvudet och går ut från toaletten, kollar på alla sakerna som folk har gett mig innan jag startar min mobil och direkt får jag notiser från instagram, imessage, snapchat och massor av missade samtal notiser. Jag går in på snapchat och tar en jävligt sexig bild på mig ifall jag ska vara ärlig och skriver "i'm alive bitches" innan jag lägger upp den på min story.

En suck lämnar mina läppar och jag börjar kamma ut mitt hår med mina fingrar medans jag rör mig ut från sjukhuset. Vilken koll dom har, håller ni inte med? Eller slutar dom hålla koll på en efter att man har blivit bättre? Jag tar luvan på mig och sätter på musik innan jag börjar spam klicka hissknappen.

Även ifall mitt rum var på första våningen så vet jag att ifall jag inte tar bakväggen så kommer jag träffa på mina föräldrar vilket jag helst vill undvika och hur jag vet det är för att det här är inte min första gång jag har åkt in på just det här sjukhuset.

Hissdörrarna öppnas och jag går in och trycker på den gröna knappen som leder ner mot garaget. Dom stängs sakta och jag kollar på mig själv genom speglarna, asså herregud jag ser verkligen hemsk ut.