Hjärtslag-Noel Flike

Du Med Dig

-Jag blev aldrig du med dig-

Wilma
20.22 visade klockan när Noel äntligen parkerade bilen utanför Viktors relativt stora villa. Grannskapet var ganska dött, men inte här. Genom fönstren lyste massa lampor i alla möjliga färger och man kunde höra musiken på mils avstånd. Huset var fullproppat av ungdomar men det stod även ett flertal utanför villan och antingen rökte eller spydde i någon buske. Att frivilligt vistas ute i snön var det nog ingen som ville.

"Redo?", frågade Noel och det var inte förens nu jag insåg att han tittade på mig. Jag nickade hastigt och sköt iväg ett leende till honom innan jag öppnade bildörren och lät de svarta klackarna slå i marken. Redo var bara förnamnet. Jag var på festhumör och ikväll tänkte jag supa mig redlös.

—

Huvudet dunkade rejält men det sket jag i och hällde i mig ett till glas av den utspädda alkoholen. Vad den var blandad med hade jag ingen aning om, men det var inget som bekymrade mig. Gott var det iallafall. Noel hade försvunnit utom synhåll så fort vi kommit innanför dörren. Kanske inte bästa sättet att uppvakta sitt sällskap på, men jag besvärades inte alls över att inte veta vart Noel höll hus.

Långsamt svepte jag min något suddigs blick över rummet. I en soffa satt Ludwig med två tjejer på varsin sida om honom. Leendet som prydde hans läppar var från öra till öra och han verkade extremt nöjd med tillvaron. En bit bort stod Axel och halsade samma sprit jag halsat för någon minut sen. Jag var påväg mot honom när jag hittade Viktor lutandes mot balkongräcket. Snabbt bytte mina steg riktning och snart befann även jag mig ute i kylan.

Jag ställde mig bredvid honom och log brett när han vände blicken åt mitt håll. Glatt slog jag armarna om hans hals och drog in den familjära doften av min bästa vän.

"Hur full är du på en skala?", skrattade han fram. Jag fnissade lite smått jag med och höll upp båda händerna som för att symbolisera 10/10. "Det här är Dante", berättade han sen och pekade på killen bredvid honom som jag nu såg var Dante.

"Jag vet vi har träffats innan", log jag. Dante svarade med ett brett flin.

"Kom inte du med Noel?", frågade han.

"Jo men han bara försvann, gick upp i rök eller nåt". De båda nickade och återgick till sin konversation.

Jag upptäckte snabbt att den inte var något för mig och lämnade dem för att gå in mot värmen och dansgolvet. Min suddiga blick svepte över vimlet med tonåringar bara för att fastna i hans ögon. Edwins ögon. Han flinade sliskigt åt mig och började gå åt mitt håll. Paralyserad av rädsla stod jag helt stilla och såg när han steg för steg tog sig närmare mig. Jag kunde inte göra något. Inte ett ord kom ur min mun, trots att allt jag ville var att skrika från botten av mina lungor att han skulle backa och låta mig va.

"Hur mår du idag då gumman?", flinade han så fort han ställt sig framför mig. "Jag menar, livet kan inte vara lätt utan mig".

Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken, minne för minne kom sakta tillbaka. Det var allt ifrån slagen och sveket till morgon kyssarna och kvällspromenaderna. Jag knep ihop ögonen hårt, försökte hålla inne tårarna. Han fick inte se mig svag. Jag skulle precis svara när jag kände en lång arm slingra sig runt min höft. Jag öppnade chockat ögonen och såg till min stora förvåning att det inte var Edwins arm runt min midja. För där stod han, nån meter framför mig stirrandes på armen runt min midja.

"Vad händer här då babe?", jag vred huvudet och såg till min stora lättnad Noel stå bredvid mig.

"Jag vet inte", svarade jag aningen chockad över Noels beröring och val av ord.

"Vänta, vänta, dejtar ni?", frågade han allvarligt och jag kollade på Noel. Det lät fruktansvärt orimligt, men sen var det ju inte sant heller. Noel flinade åt mig men förde snabbt blicken tillbaks till Edwin.

"Är det så svårt att tro?", Noels fråga kom ut mer självsäkert än vad han verkat tro då han log stort så fort han yttrat orden. Edwin brast ut i skratt.

"Ja faktiskt. Om du inte visste det är hon ett psykfall Flike. Det är därför ingen vill ha henne förutom jag", Visst var det sant att jag var ett psykfall. Och visst var det sant att ingen ville ha mig, det var jag väl medveten om. Ändå gjorde det ont att höra.

"Wilma är fantastisk", svarade Noel enkelt och drog in mig i en mysig kram. Jag begravde ansiktet i hans bröstkorg och färgade hans tröja en nyans mörkare med tårarna som nu rann längs mina kinder.

"Visst", Edwin verkade inte övertygad. Kanske var det hans dryga ton eller känslorna från mitt undermedvetna som gjorde att jag drog ifrån kramen för att ställa mig på tå innan jag pressade mina läppar mot Noels. Han kollade chockat på mig men slappnade snart av och besvarade kyssen. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det var en av de bättre kyssarna jag upplevt. När vi avslutade kyssen var Edwin inte kvar.

"Tack för det där du", log Noel. Mina kinder blev en nyans rödare och jag log som ett fån.

"Förlåt för det där, gammalt ex. Vi blev aldrig något större än några ligg ibland och någon enstaka dejt. Det kändes helt enkelt aldrig som att vi blev ett vi", mumlade jag snabbt och Noel skrattade lite lätt.

"Vill du ha något att dricka?", frågade han snällt. Jag skakade kraftigt på huvudet. Jag ville bara hem. Jävla Edwin, han hade förstört hela kvällen.

"Nej, jag drar mig nog hemåt", ursäktade jag mig lågmält och knuffade mig förbi Noel och ungdomarna som fyllde lokalen.

"Wilma, vänta!", en hand placerades på min högra axel och när jag vände mig om kunde jag  mellan tårarna urskilja en lång blond kille. Noel hade sprungit ikapp mig och nu stod han här med mig i hallen i ett tappert försök att få mig att stanna kvar.

"Jag kan väl åtminstone få följa dig hem? Jag ser ju att du inte är okej", hans ord kom som en smärre chock men uppskattade var dem iallafall.

"Du gör som du vill", viskade jag och granskade honom när han i ett svep drog på sig sina vans och jeansjackan. Plötsligt befann vi oss ute i kylan igen.

"Du är inget psykfall Wilma och det hoppas jag att du vet om", Noels ord bröt den spända tystnaden som uppstått mellan oss. Jag drog in en djup suck och andades ut i ett moln av rök. Han kunde ju inte veta.

"Det är tyvärr sant", så fort orden lämnat min mun skakade Noel kraftigt på huvudet och stannade upp.

"Wilma du får inte säga sånt om dig själv", han tog tag i mina små kalla händer och kramade hårt om dem. Jag log lite smått och fortsatte gå, fortfarande med den högra handen i Noels.

Noel parkerade bilen utanför mitt lägenhetskomplex och avfyrade ett snett leende.

"Ja det är väl nu våra vägar skiljs åt då?", suckade han. Jag tänkte efter ett tag innan jag kollade honom djupt i ögonen.

"Om du inte vill följa med upp såklart?", hans leende tredubblades och jag undrade om jag skulle få ångra detta imorgon. Förmodligen var svaret ja, men jag kunde inte brytt mig mindre.

/Miriam Bryant