Hjärtslag-Noel Flike

Sweater weather

-Cause it's too cold for you here, so let me hold your hands in the holes of my sweater-

Noel

Tio minuter hade det tagit innan regnat börja ösa ner och vi varit tvungna att springa in under närmaste träd. Så nu stod vi här under ett stort träd medans små droppar droppade från löven ner på hjässan.

"Det var inte ett så bra skydd för regnet det här", sa Wilma och jag vände uppmärksamheten mot henne och skrattade lite åt hennes stora leende och blöta smink.

"Ditt smink har runnit lite, men du är vacker ändå", log jag och Wilma skrattade åt det. Det var skönt att hon inte var lika ytlig som de tjejer jag träffat innan.

"Jaja, vill du gå på museum?", frågade hon plötsligt och jag skrattade lite åt henne.

"Museum?"

"Ja, jag måste på toa, det är gratis, det regnar inte in och vi blir allmän bildade på kuppen", log hon och tog några steg ut från trädens skyddande grenar. Hon stod där i regnet och flinade busigt åt mig. Håret som tidigare suttit i en hög hästavans mitt på huvudet låg nu klistrat mot hjässan. Hennes lila jacka hade blivit mörk av regnet och hennes mascara hade runnit längs kinderna, men hon var ändå den vackraste jag sett.

"Flike kommer du"

Jag rycktes ur mina tankar men gjorde som hon sa och lät spöregnet färga jeansjackans ljusblå tyg mörkt. Den mörkblå hoodiens luva blev även den tre nyanser mörkare och jag huttrade av det kalla regnet.

"Du vet det är november, borde det typ inte snöa?", frågade jag samtidigt som jag sprang med min hand i wilmas från mosebackes torg mot fotografiska.

"Nej idiot, klimatförändringarna tillåter inte det", skrattade hon.

Jag avgudade hennes skratt, avgudade hela henne.

Förmiddagen flög förbi i ett snabbt tempo och innan jag visste ordet av det hade vi hunnit se en Lauren Greenfields utställning på fotografiska muséet och en utställning om Vivian Westwood på millesgården, dessutom hade vi tryckt i oss en varsin räkmacka på dess uteservering. Nu strosade vi runt hand i hand längs Lidingös tomma gator. Regnet forsade ner, men ingen av oss tycktes bry sig.

Det var udda hur nära jag och Wilma hunnit bli på bara några veckor men jag fortsatte att intala mig själv att det inte var något fel med det. Om det var menat att vara så var det så. Vi hade inte heller hunnit göra något speciellt skandalöst än så vad gjorde det om det inte var menat att vara vi.

"Noel, det har slutat regna!", Wilmas uppspelta utrop väckte mig ur mina tankar och jag log. Jag hade inte ens märkt det själv. Solen hade spruckit upp och de varma strålarna nuddade hennes solbrända hy. Sättet hennes hand lämnade min när hon dansade iväg fick ett leende att spridas på mina läppar. "Sjung något!", utbrast hon och jag skrattade lätt, men gav med mig och lät några mjuka toner lämna min mun.

"And if you like cameras flashing every time we go out, and If your looking for someone to write your breakup songs about, baby I'm perfect, baby we're perfect".

Wilma dansade i otakt till den lugna låten jag valt vilket resulterade i gapskratt från bådas sida.

"Jaså du sjunger one direction du, loverboy"

"Loverboy??", skrattade jag och Wilma log finurligt innan hon ställde sig på tå och kysste mig lätt på läpparna. "Vad var det där för?", log jag och drog in henne i en kram. Hon var iskall.

"För dig bara", sa hon och ryckte på axlarna. "Ingen anledning direkt".

"Fryser du?", jag bytte samtalsämnet och hon nickade. "Här". Jag tog hennes små händer i mina och värmde dem i hålen på min tjocka hoodie. Hon log.

"Tack Noel, min prins", hon flinade och jag suckade men kunde inte låta bli att le lite åt hennes kommentar, även om den var menad på ett retligt sätt gladde den mig.

"Ska vi ta båten hem?", det hade börjat mörkna och temperaturen hade sjunkit drastiskt.

Hon nickade och jag släppte hennes ena hand, med den andra i ett hårt grepp drog vi oss mot hamnen i Larsberg.

/The neighbourhood
I'm so sorry