Hjärtslag-Noel Flike

Your power

But you ruined her in a year, don't act like it was hard

Wilma

Vågorna mot båtens skrov kunde knappt utskiljas från det dundrande regnet som nyligen börjat ösa ner igen. Mitt hår var dyngsurt och jag kramade hårt ut det med båda händerna innan jag klev in i pendelbåten. Noel satt längst fram på en bänk och klappade på platsen framför honom med ett stort leende på läpparna. Jag besvarade hans leende och la mig i hans knä.

"Wilma", han kollade rätt in i mina ögon. "Jag har en fråga"

"Shoot", skrattade jag.

"Vad är grejen med Edwin?"

Mitt skratt dog ut och minnena från gårdagens fest svepte förbi. Hans blick som borrade sig fast sig i min samtidigt som hans sliskiga läppar vred sig i ett förvridet leende.

"Ja, Edwin. Det kanske är bäst att du får höra den storyn av mig, han kommer ändå försöka förstöra din relation till mig med sin version. Det är så han gör, bryter ner mig bit för bit tills det inte finns något kvar av mig förutom det tomma skal som håller mig uppe när själen lämnar kroppen. För det är så det känns - själen lämnar kroppen, den klarar inte av den psyksika tortyren längre". 

Noel glodde storögt på mig. Aldrig  hade han förväntat sig att en människa kunde skada en så vacker varelse, men människor är fula och styrs av hat.

"Jag mår bra nu det har gått månader sen jag lämnade honom, men att se honom vart jag än vänder mig är den värsta tortyren. Han har gjort mig paranoid och osäker. Det är sällan jag lämnar min lägenhet nu för tiden och om jag gör det är det alltid med Lovisa. Jag inbillar mig att han ska stå runt gathörnen eller servera mig på caféer - fast han är egen företagare och aldrig satt sin fot i ett service jobb", jag drog efter andan. Att Edwin fortfarande lyckades få mig paranoid trots att det gått flera månader och upprepade besöksförbud gjorde mig arg. Aldrig i hela mitt liv hade jag tänkt att det skulle bli konsekvensen på min tonårskärlek. Alla nätter jag stannat uppe och bett till en Gud, vem som helst att polisen skulle plockat in honom för att sova ruset av sig i en fyllecell - endast för att slippa handskas med honom påverkad.

"Jag har aldrig förstått varför utsatta kvinnor inte lämnar sina män, men när Edwin slog mig tänkte jag inte på hur fel det var. Jag kom på ursäkter som tillät honom att fortsätta bruka våld. Han var på dåligt humör, jag hade glömt laga middag, imorgon är en bättre dag, han älskar mig egentligen...", en suck lämnade mina läppar.

"Wow Wilma, jag vet inte vad jag ska säga...", han harklade sig och svalde den klump som tycktes ha bildats i hans hals. "Du förtjänade inte det där".

"Men när det var bra var det så bra att jag trodde jag skulle spricka av endorfiner, och det räckte för mig". Utan att vänta på varken svar eller följdfråga vände jag mig mot Noel igen. "Förlåt det var inte meningen att dumpa min tragiska livshistoria på dig, du bad inte om det".

"Det gjorde jag ju", han log snett och knuffade mig prövande i sidan.

"Men du förväntade dig kanske ett lindirgare icke existensiell kris svar", skrattade jag. 

Han skakade på huvuvdet. "Jag vill veta allt om dig Wilma, både det bra och det dåliga"

"Varför?", ingen hade någonsin ägnat mig en så stor del av deras tankar som Noel.

"Så jag kan älska hela dig"

Svaret var oväntat - inte alls som Edwins försök att samla information om mig för att senare använda det emot mig. De långa åren med honom låg alltid och gnagde i baktanken, nu var inte ett undantag. Det borde vara ett undantag. Jag borde inte tänka på Edwins lögner eller nätterna när alkoholen pratade åt han. Kvällarna hans vänner var över eller varje släktmiddag han försökte spela normal. Jag borde inte behöva tänka på det. Risken att Noel skulle vara en Edwin var extremt låg. Men inte obefintlig. 

Jag förmådde mig inte att svara. Orden fanns inte där. Känslan vällde över mig, hur kan jag vara så fucking dum i huvudet? Hur kan jag inte uppskatta Noel när han står framför mig och redogör vad som verkar vara hans känslor. Kan jag inte för en gångs skull leva i nuet? 

"Tack Noel", var det enda jag kunde säga.

"Inga problem", log han men besvikelsen var uppenbar, den syntes i hela hans ansikte. Det var inte svaret han förväntat sig, med all rätt. Det var inte hans fel att jag var så jävla trasig.

billie eilish

sportlov, låt oss bli klara med "boken" :s