Jag råkar förinta min matematiklärare
"Hur kan man råka förinta sin lärare?" frågade Thalia skeptiskt.
"Tja, det får du se om du låter Athena fortsätta läsa." sa Percy och försökte dölja sin rodnad.
Alltså, jag ville inte vara ett halvblod.
"Det vill ingen." sa Percy, Annabeth och Thalia. Alla gudarna såg bekymrade ut, *varför ville dom inte det?* tänkte dom.
Läser du detta för att du undrar ifall du själv är ett, så råder jag dig omedelbart slå igen boken. Tro på allt dina föräldrar har ljugit ihop om din födelse och försök att leva ett normalt liv.
"Det skulle tyvärr inte funka", sa Annabeth och såg på Percy.
"Jag vet." svarade Percy sorgset.
Att vara ett halvblod är farligt.
"Check", sa Percy.
Det är skrämmande.
"Check", sa Annabeth.
För det mesta leder det till en smärtsam, otäck död.
"Bingo", sa Thalia. Gruppen kollade på varandra (när jag skriver gruppen menar jag Thali, Grover, Annabeth och Percy) och brast sedan ner i hysteriskt skratt medan gudarna bara kollade på som om det var värsta komedifilmen. När gruppen hade lugnat ner sig började Athena läsa igen.
Om du är en vanlig unge, som tror att det här är en historia i en bok, så är det suveränt. Fortsätt läsa. Jag avundas dig som kan låtsas att ingenting av detta har hänt.
"awwww, Percy är avundsjuk", sa Thalia med en bebisröst.
"Äh, håll käften", sa han med ett leende.
Men om du känner igen dig själv i berättelsen - om du känner hur det rör upp någonting inom dig - så sluta genast läsa. Du kan vara en av oss. Och när du väl vet om det, så är det bara en tidsfråga innan de också upptäcker det och börjar jaga dig.
"Varför är du alltid så dramatisk, Percy" frågade Thalia
"Och det ska komma från dig miss dramatik-är-det-jag-älskar-mest-av-allt", sa Percy dom kollade på varandra med ilska i blicken och alla kollade på dom nervöst. Dom blev förvånade när Thalia och Percy brast ut i gapskratt och bad Athena att fortsätta läsa.
Kom inte och säg att jag inte har varnat dig.
"Du varnade mig inte" sa Thalia och dom började gapskratta igen.
"Fördämde dig Thalia Grace." sa Percy (ni som har läst tedje boken kommr att förstå).
"Födämde dig Percy Jackson." Thalia, Grover och Percy skrattade så mycket att dom nästan ramlade av stolarna medans alla andra bara kollade på dom som om dom var dumma i huvudet.
Jag heter Percy Jackson.
"Nehä det visste vi inte" sa Annabeth och gruppen började gapskratta.
*Alltså var är det med dom igentligen* tänkte alla gudarna och kollade på gruppen konstigt.
Jag är tolv år gammal. Tills för några månader sedan var jag elev på Yancy Academy, en privat internatskola för problembarn i norra delen av delstaten New York.
Är jag ett problem barn?
"JA!" skrek alla i gruppen, ja till och med Percy.
Japp. Det kan man säga.
"Du håller faktsikt med dem?" säger Poseidon fövånat.
"ja, pappa. För det är sanningen. Har du inte märkt den än?" fick Percy fram mellan skrattattackerna.
"Jo, kanske lite ", mumlade Poseidon och såg på sin son som fortfarande skrattade med sina vänner.
Mitt korta, bedrövliga liv är fyllt med historier som bevisar det.Jag skulle kunna börja precis vart som helst, men det var i maj som saker och ting började gå snett på allvar, när vi sjätteklassare gjorde en utflykt till Manhattan - tjugoåtta störda elever och två lärare i en gul skolbuss, på väg till konstmuseet Metropolitan Musem of Art för att titta på gamla grekiska och romerska prylar.
"Det låter roligt." sa Athena och Annabeth samtidigt, Athena tittade på sin dotter med ett leende.
"Det låter som rena tortyren", sa Percy och Poseidon samtidigt.
"Sådan far, sådan son", skrattade Apollon. Percy kollade ner och rodnade medna Poseidon kollade på sin son med stolthet, fast det kunde ju Percy inte se såklart.
Jag vet - det låter som rena tortytren.
Dom flesta började skratta började skratta.
"Vissa saker förändras aldrig", skrattade Grover, vilket fick hela gruppen att börja gapskratta medan gudarna fortfarande kollade på dom med fundersamma och roade miner.
De flesta Yancy-utflykter var sådana.
"Oh, ja", sa Percy och Grover samtidigt, vilket fick gruppen att åter börja gapskratta.
Men jag var hoppfull, för det var Mr Brunner - vår latinlärare - som hade ansvaret för den här utflykten.
Mr Brunner var en medelålders man i el-rullstol. Han var tunnhårig och hade stripigt skägg och en nött tweedkavaj som alltid luktade kaffe. Man skulle aldrig ha kunnat tro att han var cool,
"Men det är han", sa Percy och kollade på Grover som nickade och skrattade. "det är ju inte många lärare som är till hälften människa, till hälften häst." avslutade Percy meningen.
men han lät oss spela spel på lektionerna. Dessutom hade han en enorm samling av gamla romerska rustningar och vapen, så hans lektioner var de enda jag inte somnade på.
"Hur kan man somna på en lektion?!" skrek Athena förskräckt.
"Eh, tja...det är inte så lätt att hänga med på lektionerna när man inte kan koncentrera sig eller läsa vad det står på tavlan." försvarade Percy sig.
Jag hoppades att utflykten skulle bli okej. Eller jag hoppades i alla fall att jag inte skulle hamna i knipa. Gissa om jag hade fel.
"Och vad menas med det?" frågade Poseidon.
"Tja, ingenting farligt bara, bar en liten olyckshändelse", sa Percy och försökte att hålla sig för skratt medan Grover tittade på honom med en blick som sa *olyckshändelse! du blev ju nästan dödad!* men han sa ingenting.
På skolutflykter råkar jag i knipa, det bara är så. Som när jag gick i femman, i en annan skola, och vi besökte slagfältet Saratoga och det hände en sam med kanonen från nordamerikanska frihetskriget. Jag siktade inte på skolbussen, men jag blev förstås relegerad i alla fall.
"Jag förstår fortfarande inte varför, jag siktade ju inte på bussen!" sa Percy oförstående. Alla började skratta åt honom och snart föll han också in i skrattet.
Och när jag gick i fyran och vi guidades runt bakom kulisserna vid hajbassängen på stadens akvarium, råkade jag liksom komma åt fel spak på gångbryggan och hela klassen fick sig ett oväntat dopp.
"Det var absolut inte meningen jag lovar!" sa Percy med händerna i luften. Än en gång började alla skratta åt honom.
Och gången innan dess...fast ni förstår vad jag menar.
"Nej sluta inte nu! Det var ju roligt", sa Apollon.
Den här gången var jag fast bestulen att inte ställa till med något.
"Du inte ställa till med något? Ja lycka till med det!" sa Thalia.
"Ej, jag ställer inte alltid till med något!" protesterade Percy.
"Nämn en gång som du inte har ställt till med något." sa Annabeth.
"eh... de vet... äsch!" stammade Percy medans han sackta rodnade.
"Se, vi sa ju det!" sa Thalia och Percy gjorde det mogna och räckte ut tungan mot dom.
Under hela vägen in till staden stod jag ut med att Nancy Bobofit - den fräkniga, rödhåriga kleptomantjejen - kastade stora bitar av sin smörgås med jordnötsmör och ketchup i nacken på min bäste vän Grover.
Morranden kom från Percy, Annabeth och Thalia. Grover tittade tacksamt på dom.
Grover var ett lätt offer.
"Ej, jag är inget lätt offer!" protesterade Grover.
"Jo, Grover, tyvärr är du det." sa dom andra i gruppen och dåg på honom. Griver rodnade.
Han var spinkig. Han grät när han blev retad. Han måste ha gått om flera klasser, för han var den endai sexan med finnar och fjunig haka. Och dessutom var han handikappad. Han hade ett intyg som befriade honom från gymnasiken för resten av livet, eftersom han hade någon sorts muskelsjukdom i benen. Han gick konstigt, som om varenda steg gjorde ont - men det skulle man inte låta lura sig av. Ni skulle sett honom springa när det severades enchilada i skolbespisningen.
Alla började skratta och Grover fick en drömmande blick.
Hur som helst kastade Nancy Bobofit stora bistar som fastnade i hans lockliga, bruna hår, och hon visste att jag inte kunde göra något eftersom jag redan fått en varning. Rektorn hade hotat mig med avstängning från undervisnigen om något tråkigt, generande eller bara lätt underhållande hände under den här utflykten.
"Ja det löftet höll han ju verkligen." mumlade Percy, omedveten om den nyfikna blicken han pappa kollade på honom med.
"Jag ska döda henne", sa jag.
"Om du skulle göra det skule jag vara med dig." sa Annabeth bestämt.
"Jag med." sa Thalia. Grover sköt oss alla ett tacksamt leende.
Grover försökte lugna mig. "Det är okej. Jag gillar jordnötssmör."
"Men inte i håret", morrade Percy.
Han duckade för en ny bit av Nancys lunch. "Det var droppen." Jag började resa mig upp, men Grover drog ner mig på sätet.
"'Varför, Grover, kunde du inte bara låtit honom göra det?" frågade Thalia sammanbitet.
"Du har redan fått en varning", påminde han mig. " du vet vem som får skulden om det händer nåt." Nu när jag tänker tillbaka på det önskar jag att jag hade klippt till Nancy Bobofit där och då. Att bli avstäng från undervisningen var ingenting jämfört med den knipa jag just var på väg att hamna i.
"Knipa", sa Poseidon oroligt.
Mr Brunner guidade oss på museet. Han körde före i sin rullstol och visade oss genom de stora, ekande salarna, förbi marmorstatyer och glasmontrar fulla med väldigt gamla, svarta och orangefärgade krukor. Jag höll på att smälla av när jag tänkte på att de inte hade gått sönder på flera tusen år. Han samlade oss runt en fyra meter hög stenåldrars med en stor sfinx högst upp och började berätta om att den var en gravsten, en stele, som utmärkt graven där en flicka i vår ålder legat.
Alla sänkte huvudet i respekt för Artemis fallne jägarinna.
Han berättade om uthuggningarna på sidorna. Jag försökte höra på, för det var faktiskt ganska intressant, men alla runt omkring mig pratade och varje gång jag sa åt dem att hålla käft stirrade mrs Dodds, den andre läraren som var med, på mig med sitt onda öga.
Percy och Grover ryste.
Mrs Dodds var den lilla matteläraren från Georgia som alltid bar svart läderjacka, trots att hon var femtio år gammal. Hon såg ut att vara tuff nog för att köra en Harley rakt in i ens skolskåp. Hon hade kommit till Yancy när halva terminen hade gått, då vår förra matteläraren hade fått ett nervsammanbrott.
"Nervsammanbrott, pfft, säkert!" sa Percy.
Ända från första dagen hade mrs Dodds älskat Nancy Bobofit och sett mig som djävulens avkomma.
"Och jag som trodde att du var Poseidons son, men jag hade tysligen fel." sa Thalia och grippen började gapskratta.
"Nja, jag tror nog att jag inte är Hades son", skrattade Percy.
Hon brukade peka på mig med sitt knotiga finger och säga "Nu, raring" med sitt allra lenaste tonfall och då visste jag att jag skulle få kvarsittning varenda dag i en månad. En dag när hon tvingat mig sudda ut svar i gamla skrivböcker ända till midnatt, sa jag till Grover att jag tyckte att mrs Dodds var omänsklig. Han såg mycket allvarligt på mig och sa: "Du har alldeles rätt".
"Eh, Grover, du blåste nästan din undercover", skrattade Thalia medans Grover rodnade.
Mr Brunner fortsatte att prata om grekisk gravkonst. Till slut sa Nancy Bobofit fnissade något om den nakne killen på stelen, och jag vände mig om och sa "kan inte du HÅLLA KÄFTEN?" Jag hade inte tänkt sägs det så högt.
"Det gör man aldrig" sa Annabeth.
Hela klassen skrattade. Mr Brunner tystnade. "Jackson", sa han " var det något du ville säga?" Jag var knallröd i ansiktet. Jag sa: "Nej, magistern."
Mr Brunner pekade på en av bilderna på stelen.
Du kanske kan tala om för oss vad den här bilden föreställer?" Jag såg på utbyggningen och blev enormt lättad, för jag kände faktiskt igen den. "Det är väl Kronos som äter sina barn?"
"Varför är det alltid den?!" stönade alla gudarna som hade varit i Kronos mage.
Zeus log nöjt.
"Du borde inte se så nöjd ut", fräste Hera. "Det betyder bara att du ser ut som en sten."
"Ja", sa mr Brunner, uppenbarligen inte helt nöjd. "Och det gjorde han för att.. "
"Tja... " Jag tänkte så det knakade. "Kronos var gudarnas konung, och..."
"Gudarnas?" frågade Zeus
"Gudarnas?" Frågade mr Brunner.
"Titanernas" rättade jag mig. "Och... Han litade inte på sina barn, som var gudarna. Så, eh, då åt Kronos upp dem, eller hur? Men hans fru gömde babyn Zeus och gav Kronos en sten att äta istället. Och senare, när Zeus blivit stor, lurande han sin pappa Kronos att kräkas upp hans bröder och systrar..."
"Blääää!" Sa en av flickorna bakom mig."
"Ska dom säga dm var inte ens där!" muttrade Poseidon.
"... Och så blev det en väldig strid mellan gudarna och titarnerna" fortsatte jag, "och gudarna vann."
"Du avslutade ett århundrade av krig med gudarna vann?" frågade Annabeth. Percy ryckte bara på axlarna.
Några i klassen fnissade
Bakom mig mumlade Nancy Bobofit till en vän: " som om vi har någon användning nytta av det här i verkliga livet. Som om det kommer stå på våran jobbansökningar: Var god förklara varför Kronos åt upp sina barn."
"Och varför, Jackson", sa mr Brunner, "för att nu parafrasera miss Bobofits förträffliga fråga - varför är det viktigt i verkliga livet?"
"Nu fick du", sa Grover.
"Nu fick du", muttrade Grover.
Gruppen började skratta.
"Håll käft", väste Nancy, vars ansikte blivit rödare än hennes hår. Nancy hade i alla fall åkt dit hon också. Mr Brunner var den ende som någonsin hörde henne säga sådant hon inte borde ha sagt. Han hade radaröron.
"Tja, jag skulle mer kalla det för häst öron , men din förklaring funkar bra." skrattade Annabeth.
Jag tänkte på hans fråga och ryckte på axlarna: "jag vet inte, magistraten."
"Tja, jag vet det nu", muttrade Percy.
"Jag förstår." Mr Brunner såg besviken ut. "Nå, halvt godkänt, Jackson. Zeus gav faktiskt Kronos en blandning av senap och vin som fick honom att spy upp sina övriga fem barn, som naturligtvis - eftersom de var odödliga gudar - överlevt och växt upp i titarnens mage. Gudarna besegrade sin far, skar honom i stycken med hans egen skära och spred ut hans kvarlevor i Tartaros, den mörkaste delen av Underjorden. Och med det lyckliga slutet är det dags för lunch. Mrs Dodds, kan ni visa vägen tillbaka ut?"
"Det lyckliga slutet?" frågade Annabeth förvirrat. "sa han verkligen det lyckliga slutet?"
"Japp", svarade Percy och Grover samtidigt.
Klassen släntrade ut. Flickorna höll sig för magen och pojkarna knuffade varandra och uppförde sig som töntar.
"När gör dom inte?" frågade Hera.
"Oh, jag vet inte kanske när dom räddar världen" svarar Annabeth och kolade på Percy och log. Percy rodnade och kollade bort.
Grover och jag skulle just följa efter när mr Brunner sa: "Jackson." Jag visste vad som väntade. Jag sa åt Grover att fortsätta ut. Sedan vände jag mig mot mr Brunner: "Ja, magistern?"
Mr Brunner hade den där blicken som naglade fast en - intensivt bruna ögon som kunde ha varit tusen år gamla och sett allt.
"Du måste lära dig svaret på min fråga", sa mr Brunner till mig.
"Om titanerna?"
"Nej pucko." sa Thalia.
"Om verkliga livet. Och vad dina studier har med det att göra. "
"Åh."
"Det du lär dig av mig", sa han, "är livsviktigt. Jag förväntar mig att du tar det till dig. Jag förväntar mig toppresultat av dig, Percy Jackson." Han pressade mig så hårt att jag ville bli arg. Jag menar, visst var det ganska coolt de dagar det var frågesport och han klädde sig i romersrustning och ropade: "vad där!" Och pekade med svärdsspetsen mot kritorna och sa åt oss att rusa fram till svarta tavlan och namnge varenda grek och romare som någonsin levat, och deras mödrar, och vilka gudar de dyrkade.
"Det kan ju inte ens jag göra!" muttrade Athena medans Grover och Percy skrattade när dom mindes.
Men mr Brunner förväntade sig att jag skulle vara lika duktig som alla de andra, trots att jag var dyslektiker och lider av ADHD och aldrig fått mer än godkänt i hela mitt liv. Nej - han förväntade sig inte att jag skulle vara lika duktigt. Han förväntade sig att jag skulle vara duktigare. Men jag kunde helt enkelt inte lära mig alla namn och fakta, och än mindre stava till dem.
"Det är en del av att vara halvblod, Percy." sa Thalia som om hon pratade med en bebis.
"Jag vet det, Thalia" sa Percy som i ett lågt morrande.
Jag mumlade något om att jag skulle anstränga mig mera. Mr Brunner kastade en lång, sorgsen blick på stelen, som om han deltagit i den där flickans begravning.
"Det gjorde han", sa Poseidon sorgset.
Han sa åt mig att gå ut till de andra och äta lunch. Klassen hade samlats ute på museets trappa, där man kunde titta på fotgängarna på Fifth Avenue. Det drog ihop sig till ett riktigt oväder; moln som var svartare än några jag någonsin sett skockades på himlen över staden.
Jag tänkte att det kanske hade med växthuseffekten eller något att göra, för vädret i hela delstaten New York hade varit knäppt ända sedan i julas. Det hade varit väldiga snöstormar, översvämningar och löpeldar efter blixtnedslag. Jag skulle inte ha blivit förvånad om en orkan var på väg.
"Löjlgt", muttrade Demeter.
Ingen annan verkade märkt något.
Några av killarna kastade kex på duvorna.
Artemis såg mordis ut.
Nancy Bobofit försökte stjäla något ur en dams handväska
Och mrs Dodds såg förstås ingenting. Grover och jag satt på kanten till fontänen, en bit ifrån de andra. Om vi gjorde det skulle folk kanske inte förstå att vi kom från den skolan - skolan för nördar och töntar som inte klarade sig någon annanstans.
"Kvarsittning?" Frågade Grover.
"Som om det skulle hända", fnös Percy.
"Nä", sa jag. "Det får man inte av mr Brunner. Jag önskar bara att han kunde låta mig vara ifred nån gång. Jag är ju inget geni direkt."
"Du tror inte att vi har märkt det?" frågade Annabeth och försökte låta allvarlig, men hennes leende visade att hon bara retades. Percy räckttungan åt henne.
Grover sa ingenting på en stund. Sedan, när jag trodde att han skulle komma med någon djup, filosofisk kommentar för att få mig att känna mig bättre till mods, sa han: "Kan jag få ditt äpple?"
"eh... uppmunrande Grover" skrattade Thalia. Grover rodnade och mumlade förlåt men Percy bara log mot honom.
Jag var inte så värst hungrig, så jag gav det till honom. Jag tittade på raden av taxibilar som körde längs Fifth Avenue och tänkte på min mammas lägenhet som låg bara en bit bort. Jag hade inte sett henne sedan i julas. Jag ville så hemskt gärna hoppa in i en taxi och åka hem. Hon skulle bli glad att se mig, men hon skulle också bli besviken. Hon skulle skicka mig raka vägen tillbaka till Yancy Academy och påminna mig om att jag måste försöka, även om det här var min sjätte skola på sex år och jag förmodligen skulle bli relegerad igen. Jag skulle inte stå ut med hennes sorgsna blick.
"Mes" fnös Ares, men ångrade det genast när han fick se blicken han fick av Poseidon.
Mr Brunner hade parkerar sin rullstol vid foten av handikapprampen. Han åt selleri och läste en pocketbok. Ett rött paraply stack upp från ryggstödet på hans rullstol, så att det såg ut som om han satt vid ett motoriserat kafébord.
"Det där är faktiskt ganska coolt", muttrade Percy.
Jag skulle just packa upp min smörgås när Nancy Bobofit dök upp framför mig med sina äckliga vänner - hon hade väl tröttnat på att stjäla från turister- och dumpade sin halvätna lunch i knäet på Grover. "Hoppsan." Hon flinade mot mig med sina sneda tänder. Hennes fräknar var orangefärgade, som om någon hade sprutmålat hennes ansikte med flytande ostbågar.
"Percy jag gillar din beskrivning på henne", skrattade Annabeth.
Jag försökte hålla mig lugn. Skolkuratorn hade sagt åt mig miljoner gånger att jag måste räkna till tio och försöka kontrollera mitt humör. Men jag blev så arg att det svart svartnade för ögonen. En våg röt i öronen på mig.
"En våg?" frågade Apollon förvirrat.
"Eh... ja en våg" skrattade Percy.
Jag minns inte att jag rörde vid henne, men i nästa ögonblick satt Nancy på rumpan i fontänen och skrek: "PERCY KNUFFADE MIG!" Mrs Dodds materialiserade sig bredvid oss. Några av ungarna viskade:
"Såg du ..."
"... vattnet ..."
"... som om det tog tag i henne ..."
"coolt", muttrade både Hermes och Apollon.
Jag visste inte vad de pratade om. Den enda jag visste var att jag låg illa till igen. Så fort mrs Dodds var säker på att lilla Nancy var okej och hade lovat att köpa en ny skjorta till henne i museets presentbutik, och så vidare, och så vidare, vände hon sig mot mig.
"Lilla Nancy?" frågade Annabeth.
"Ja lilla Nancy", sa Percy. "Nancy är ju alltid oskyldig, visste du inte det?" frågade Percy.
"Nej, faktiskt inte." svarade Annabeth.
En triumferande eld brann i hennes ögon, som om jag hade gjort något hon väntat på hela terminen. "Nu, raring ... "
"Jag vet", muttrade jag. "Jag får sudda skrivböcker i en månad."
"Percy! Gissa aldrig ditt straff." sa Hermes.
"Det skulle jag inte ha sagt.
