Mamma lär mig tjurfäktning
"Jag visste inte att du kunde tjurfäkta, Sally" sa Thalia. Både Sally och Percy kollade på henne innan Sally bestämde sig för att svara.
"Det kan jag inte." svarade hon.
Vi körde i rasande fart längs landsvägar i nattmörkret. Vinden slog emot Camaron med våldsam kraft. Regnet piskade mot vindrutan. Jag begrep inte hur mamma kunde se att köra, men hon trampade gasen i botten.
"Det är så jag kör!" sa Ares glatt, alla gav honom konstiga blickar.
"Det är därför din bil alltid hamnar i min verkstad," sa Hepaestus.
"Och du i min sjukstuga." avslutade Apollo, Ares bara stirrade på dom argt medans Percy och Annabth skrattade.
Så fort det blixtrade tittade jag på Grover som satt bredvid mig i baksätet och jag undrade om jag hade blivit sinnessjuk eller om han hade på sig något slags byxor med lurvig teddy päls. Men nej, jag kom ihåg lukten från dagisutflykterna till barnens zoo - lanolin, som av ull. Lukten av ett vått boskaps djur.
"Jag luktar inte boskaps djur!" sa Grover, och lade en falsk förolämpad mask över ansiktet.
"Jo, tyvärr, så gör du det, Grover" svarade Thalia, Percy och Annabeth samtidigt. Sedan brast dom ut i gapskratt, till och med Grover.
Det enda jag kunde komma på att säga var: "Så du och min mamma... känner alltså varandra?"
"Oherregud, Percy, du är verkligen knäpp." sa Annabeth med ett leende på läpparna.
"Nehe."
"Joho"
"Nehe"
"Joho"
"Okejdå", sa Percy och plutade med läpparna, vilket fick alla att skratta åt honom.
Grover kastade en blick i backspegeln, men det fanns inga bilar bakom oss. "Inte precis", sade han. "Jag menar... vi har aldrig träffats förut. Men hon visste att jag vakade över dig."
host"stalker"host
Grover räckte ut tungan mot Thalia som bara skrattade.
"Vakade över mig?"
"Höll ögonen på dig. Såg till att du var okej. Men jag låtsades inte vara din vän", tillade han hastigt. "Jag ärdin vän."
"Eh... vad exakt är du för nåt?"
"Det spelar ingen roll just nu."
"Spelar ingen roll? Från midjan och neråt är min bästa vän en åsna..."
Grover undslapp ett högt, gutturalt blaahaha
Jag hade hört honom ge det ljudet ifrån sig förut , men alltid trott att det var ett nervöst skratt. Nu förstod jag att det snarare var ett irriterat bräkande.
"Get!" utbrast han.
"Va?"
"Jag är get från midjan och nedåt."
"Du sa ju just att det inte spelade någon roll."sa Thalia förvirrat
"Du sa ju just att det inte spelade någon roll."
"F*n jag tänker som Percy!"
"Språket, Thalia" sa Sally, men hade fortfarande ett litet leende på läpparna.
"Så illa är det inte att tänka som mig!" sa Percy och lådsades vara förolämpad.
"Han har faktiskt rätt, Thalia", sa Annabeth och fick många förvånade blickar, som hon ignorerade. "Hans sätt att tänka har faktiskt räddat oss flera gånger." fortsatte hon.
