Tre gamla damer stickar dödens strumpor.
"Ja det låter ju som en bra början." sa Thalia sarkastiskt.
"Ja, eller hur", sa Annabeth.
"Hey, vat vet ni om det. Det kanske är ett bra kapitel." sa Percy medans Grover bara kollade på honom som om han var knäpp eftersom att det inte riktigt var ett bra kapitel, vilket han visste eftersom att han hade varit där.
"Percy omdet kommer ett enda bra kapitel i denna boken så får du 50 drachmas(tror att man stavar det så) av mig. Deal?" frågade Thalia.
"Deal." svarade Percy. Alla andra bara kollade på dom med roade och oroade miner.
Jag var van vid kusliga upplevelser, men för det mesta var de snabbt över. En hallucination av samma slag som de för i fantastiska frikyrkor var mer än jag klarade av.
"Brukade du ofta ha hallucinationer?"
"Eh...tja... kanske", svarade Percy.
Under resten av läsåret kändes det som om hela skolan spelade mig ett spratt.
"Det skulle vara kul att göra, jag kanske ska be Travis och Connor Stoll att göra det." sa Thalia.
"Du skulle bara våga", fräste Percy, och till gudarnas förvåning så ryckte Thalia till och flyttade sig längre ifrån Percy. Hon var inte lättskrämd men hon hade sätt vad Percy kunde göra om han var arg och tänkte inte göra honom arg, det var skräckingjagande.
Alla andra hade totalt och fullständigt gått på att mrs Kerr - en pigg blondin som jag aldrig hade sett i hela mitt liv förrän hon steg ut vår buss efter utflykten - hade varit våran matematiklärare ända sedan i julas.
Alltsom oftast nämnde jag mrs Dodds för folk, för att se om jag kunde lura dem att försäga sig - men de stirrade bara på mig som om jag var ett psykfall. Jag började nästan tro dem; mrs Dodds hade aldrig existerat. Bara nästan.
"Fem drachmas på att det var Grover", sa Apollon till Hermes.
"Deal." svarade Hermes.
Men Grover kunde inte lura mig.
"Haha, pay up" sa Apollon och sträckte ut handen till en sur Hermes.
När jag nämnde namnet Dodds för honom, tvekade han och påstod sedan att hon inte fanns.
"Grover du måste lära dig att ljuga!" påstod Thalia
Grover rodnade medans Percy fick hålla sig för att inte börja skratta.
Men jag visste att han ljög. Det var något som pågick. Något hade hänt på museet.
Jag hade inte tid att tänka på det särskilt mycket under dagarna, men på nätterna vaknade jag kallsvettig av mardrömmar om mrs Dodds klos och läderartade vingar.
Vädret fortsatte att vara konstigt, vilket inte fick mig på bättre humör. En natt blåste ett åskväder ur fönstren i vår sovsal. Några dagar senare drog den största tornado som någonsin skådats fram över Hudsondalen bara åtta mil från Yancy Academy. En av de nyheter vi tog upp på lektionerna var det ovanligt stora antalet små flygplan som störtade i Atlanten på grund av plötsliga stormbyar.
"Se vad ert löjliga beteende gjorde!" sa Hera högt.
Poseidon och Zeus kollade ner i skam, vilket fick Percy att faktiskt börja skrata rakt ut medans alla bara kollade på honom.
Jag bråkade allt oftare med Nancy Bobofit och hennes vänner.
Jag blev utskickad i korridoren nästan varenda lektion.
"Huh, havet påverkar dig..." Sa Athena. Percy bara ryckte på axlarna.
