Percys POV
"Men jag vill inte gå och lägga mig" gnällde jag medan Annabeth drog mig efter Hermes, som skulle visa oss vart vi skulle sova.
"Äh, kom igen Sjögräshjärna, sluta gnäll nu. Du är trött och det vet du." skrattade Annabeth.
"Jag är inte trött" stönade jag. Annabeth stannade och stirrade på mig.
"Inte?" frågade hon sarkastiskt.
"Nej", sa jag men blev avslöjad av en gäspning.
"Se! Jag sa ju det." sa hon. Jag bara räckte ut tungan åt henne innan vi fortsatte att gå.
"Percy!" hörde jag någon bakom mig ropa.
"mmm-hmm", mumlade jag. Jag vet inte varför men jag hade ögonen stängda, antar att jag bara var för trött för att hålla dem öppna.
"Öppna ögonen annars kommer du att ramla."
"Men jag vill inte öppna ögonen" sa jag envist.
"Varför inte?"
"Cuz everytime I open up my eyes some one dies" mumlade jag i en konstigt sjungande röst.
"Eh... va sa du?"
"Absolut inget." svarade jag. Jag började fundera på varför jag kände igen rösten så väl, sen kom jag på att det lät som Grover. Så jag öppnade ögonen och kollade men såg ingenting, konstigt jag var ju inte direkt blind eller så. eh...tror jag. "Är jag blind?" frågade jag.
Annabeth suckade och sa: "Nej, Sjögräshjärna. Du blundar fortfarande!"
"Men jag öppnade ju dom nyss!"
"Nej det gjorde du inte."
"Jaja, whatever", jag öppnade ögonen och såg att alla kollade på mig. "Vad?" frågade jag.
"Du vet väl at du är knäpp nr du är trött?" sa Annabeth.
"Tja du säger det varje gång vi är på uppdrag tillsammans, så ja. Jag vet det." skrattade jag och hon föll in i skrattet. Efter det stod vi bara där och log mot varandra.
Plötsligt så hörde jag någon harkla sig bakom oss, jag kollade bak och såg att det var Thalia som kollade på oss som om vi borde göra något.
"Vad?!" frågade både jag och Annabeth samtidigt.
"nä, nä. Inget." svarade hon. Jag vände mig om och fortsatte att gå efter Hermes, som såg ut att le åt något. Vi fortsatte att gå till Hermes stannade och visade vart Grover skulle sova och sedan fortsatte vi att gå igen. Sen visade han vart Annabeth skulle sova och jag såg på henne medans hon öppnade dörren och började gå in. Precis innan hon stängde dörren igen kollade hon på mig och log, sen stängde hon den.
"Hey, hörru fortsätt gå nu!" sa Thalia strängt men hade en road blick i ögonen. Vi fortsatte att gå tills Hermes stannade igen och sa att det var där Thalia skulle sova. Hon gav mig en sista road blick och gick sedan in.
Hermes och jag fortsatte genom korridåren tills vi kom ut ur den. Jag var för trött för att fråga varför vi gick ut. Men jag tänkte tanken, jag lovar! Så vi fortsatte att gå en stund till, tills jag nästan trodde att jag gick i sömnen.
"Vart är vi på väg?" mumlade jag så tyst att jag inte trodde att han skulle höra mig, men det gjorde han.
"Din pappa ville prata med dig innan du gick och la dig. Men med tanke på att det ser ut som att du går i sömnen så kanske han bara får några sekunder på sig att prata inanan du somnar totalt." sa han skrattandes. Vi fortsatte att gå nån minut till, och jag praktiskt taget sov nu faktiskt, innan vi var framme. Han öppnade dörren och jag stapplade in, men sklart så halkade jag på tröskeln och ramlade spikrak på golvet.
