He Saved Me (O.E)

1. Ett sista andetag

•"Death is the only certainty way in life"•

~ Fia's pers~

Jag kände mina bara fötter mot det kalla staketet.

Jag tog ett djupt andetag.

Jag var redo.

Redo för att hoppa.

Jag blundade hårt och tog några sista djupa andetag.

Jag kollade ner på mina skärsår som jag hade gjort för bara några timmar sen. Jag skulle aldrig mer behöva skära mig själv för snart skulle inte jag finnas längre. Snart skulle Fia Andersson vara död.

Och vem skulle vara ledsen?

Ingen.

Ingen brydde sig om mig, det var därför jag gjorde det här.

Jag skulle precis ta mitt sista andetag när någon skrek.

-"vad gör du?!" Det var en killes röst.

Jag vände mig. Det var mörkt ute så jag kunde bara se konturer. Men precis som jag hört så såg det ut att stå en kille där.

-"vad gör du?!" Uppradade killen.

-"jag tänker hoppa" svarade jag kallt.

-"då dör du ju!" Svarade killen, hysteriskt fast ändå på ett kontrollerat sätt lixom.

-"jag har redan räknat ut det" svarade jag kort.

-"snälla, för det inte" bad killen.

-"varför skulle du bry dig?" Snäste jag till honom.

Han struntade i det och sa istället:

-"jag kan hjälpa dig"

-"du vet inte ett skit om mig" svarade jag kallt.

Killen började långsamt gå emot mig.

-"kommer du ett steg närmare så hoppar jag" morrade jag åt honom.

Han stannade och kliade sig i huvudet.

-"snälla bara snälla hoppa ner därifrån" bad han ännu en gång.

-"vad skulle det göra för nytta? Jag skapar ändå bara en massa problem" svarade jag och kollade på killen. Jag hade bestämt mig. Jag skulle hoppa och inget, inget skulle få stoppa mig.

-"snälla jag ber dig en sista gång, bara snälla hoppa ner därifrån." Bad killen och jag hörde på hans röst att han var orolig.

Jag släppte taget om ställningen och sträckte ut mina armar och lutade mig sakta framåt. Men precis när jag ska hoppa så blåser vinden till kraftigt och jag föll bakåt och allt blev svart.