He Saved Me (O.E)

4. Story of my life

~Fia's pers~
-"det började för flera år sen, jag och min familj skulle åka hit till Dalarna, för vi hade vårt landställe här. Det var sent på kvällen och det var kolsvart ute. Pappa körde, mamma satt bredvid och jag satt bak med min lillasyrra. Vi hade bara några kilometer kvar då det kommer en full gubbe som kör en bil. Han kommer i full fart vårt våran bil och vägen var smal. Vi hade ingen tid att förlora. Jag och min lillasyrra kastade oss ut ur bilen, men mamma och pappa hinner inte reagera lika fort som oss. Det small till. Och vi såg hur bilarna krossade varandra och hur mamma o pappa blev krossade inuti bilen. Jag slängde mina armar runt min syster och vi båda brast ut i gråt. Men mitt i alla tårar så hejdar jag mig och ringer 112. Dom kanske fortfarande var vid liv.
Kanske 10 minuter senare så ser vi polisbilen komma. Vi hade inte vågat ta oss in i bilen, vi hade bara stått där och hållit om varandra och låtit tårarna rinna. Det hoppade ur 2 poliser ur bilen, en kom fram till oss och en sprang fram till våran bil. Polisen som sprang fram till oss frågade vad som hade hänt och hur vi mådde medans den andra polisen försökte ta sig in i bilen för att kanske kunna rädda våra föräldrars liv.
Och 2 minuter efter att poliserna kommit så kommer det 2 ambulanser.
Polisen hade lyckats bryta upp dörren så att ambulanssjuksköterskorna skulle kunna hjälpa mamma och pappa. Dom drog varsamt ut deras kroppar medans dom stönade till av smärta. " utan att jag märkte det så hade tårarna börjat rinna.
-"Fia, du behöver inte" sa Oscar och strök bort mina tårar med sin tumme.
Jag skakade på huvudet och fortsatte.
-"ambulanssjuksköterskorna undersökte mamma och pappa lite snabbt på plats och insåg ganska fort att dom var tvungna att ta sig till akuten på en gång. Jag och min syrra, Hannah, vi åkte med i polisbilen medans mamma och pappa fick åka i en varsin ambulans. När vi kommer fram till akuten och hoppar ur polisbilen så kommer en utan sjuksköterskorna fram till oss och meddelar att våran pappa dog under resan till akuten. Både Hannah och jag brister ut i gråt. Men just nu fanns det inget vi kunde göra så vi fick bara hoppas på att det skulle gå bra med mamma, men tårarna rann såklart över pappa.
Iallafall så följer vi med in på akuten och får vänta i ett rum ensamma och det kommer in en sjuksköterska och frågar om vi vill ha något, men ingen av oss hade lust att äta alls. Och efter en lång natt så kommer det in en sjuksköterska som meddelar att mamma skulle bli bra. Vi blev förstås väldigt glada. Men nästa natt så får hon en hjärtattack, allting gick då fort så läkarna hann inte reagera, och så var mamma död. Nu fanns det inget hopp kvar. Jag och Hannah satt och grät i flera timmar. Det fanns inget slut på tårarna för någon av oss, som bara rann. Men efter några veckor så var vi iallafall tvungna att hitta ett hem, så dom hade hittat en fosterfamilj åt oss precis här, i Dalarna. I början satt vi bara på våra rum, men sen efter några veckor så började fosterföräldrarna bli aggressiva och dricka väldigt mycket. Det slutade med att dom låste in oss i källaren och slog oss med allt möjligt som dom kunde hitta. Hannah, som var väldigt liten kunde inte klara av allt våld, och hon kämpade verkligen in i det sista. Men tillslut så klarade hon inte det, en morgon vaknade hon inte. Hela min värld sjönk ihop, för mig så fanns det inget att leva för längre. Jag kämpade och kämpade för att någon dag kunna rymma ifrån denna hemska familj. Och tillslut en dag så glömde dom att låssa min dörr, jag smög ut. Och det var då jag fick syn på den här bron. Jag tänkte hoppa. Men så kom du och stoppade mig." Sa jag och kollade upp på Oscar med mina rödgråtna ögon.
Jag måste ha sett hemsk ut, men det gjorde inget.
Jag brydde mig inte.
Oscar sa inget utan han drog bara in mig i en lång varm och mysig kram.