Innan gryningen kommer

V

"Ja. Det står en sak på väggarna."
"Väggarna som i plural?"
"Ja. Ett enda ord, om och om igen. Överallt."
"Vilket ord?"
"Fly."
_______________________________________

"Ta dig tillbaka så fort som möjligt! Spring!" Det var svårt att avgöra om det var en order eller bön.
"Men Collin då?" Lillys röst var en ökat ljusare än vanligtvis och hon känner en stickande känsla i ögonen.
"Lämna Collin!"
"Jag kan ju inte bara lämna henne?!"
"Du kan inte ta med henne heller! Stick därifrån NU! Det är en order, Winter!" Green lät inte bara arg utan frustrerad. Han hade förmodligen inte fått kontakt än.

Lilly sprang allt hon hade och var precis på väg ut ur grottsystemet innan hon avbröts av Green:
"STOP! Det här börjat regna igen! Jag kontaktar dig igen när du kan springa ut!" Lilly vände och gick tillbaka en bit så att hon inte stod precis i öppningen. Hennes mage vände sig ut och in och hon kände sig sjuk. Förmodligen berodde det bara på att hon var rädd men andra sidan gjorde inte den vetskapen det bättre eftersom hon visste att rädslan var befogad. Hon skulle dö här. På Mars. Ensam. Ögonen fylldes av tårar och hakan började rycka. Först började tårarna rinna försiktigt men efter en stund började hon skaka och gråta på riktigt. En plötslig utmattning slog till och det tog inte lång tid innan hon somnade.

Sakta vaknade Lilly upp. Hon hade drömt en så fantastiskt dröm. Till en början i alla fall. Efter ett tag blev det en hemsk mardröm. Hon slog upp ögonen. Det är rött över allt? Med fasa insåg hon att det inte alls var en dröm. Hon är fortfarande fast på Mars. Hur lång tid har det gått? Vilken dag är det? Klockan på hennes arm hade slutat fungera.
"Green! Är du där? Jag lever! Jag somnade bara!" ropade hon med en förtvivlad röst. Inget svar.
"Green! Hallå?!" Helt tyst.
"GREEEEEEEEEN!" Han gick inte att nå. Hon kände hur tårarna var på väg tillbaka men tänkte bestämt: Nej. Inga tårar. Jag är i en rymddräkt och kan inte torka mina tårar. Hon visste fortfarande hur hon skulle ta sig tillbaka till kapseln. Hon var tvungen att gå dit. Den var hennes enda hopp.

Det kändes som att hon hade sprungit i en evighet. Hennes ben höll på att falla ihop och magen värkte. Men det värsta var hennes mun som kändes som ett sandpapper. Eftersom Lilly inte visste hur länge hon sovit hade hon ingen aning om när hon senast druckit men hon visste att det just nu var hennes största problem. Hon hade inget vatten där hon var och även om hon skulle haft det hade hon inte kunnat dricka genom dräkten. Där är kapseln! Hon jublade för sig själv innan hon förskräckt tvärstannade. Långsamt började hon gå igen för att sedan öka och öka tempot tills hon rusade. Nej nej nej nej nej!  Hon hoppades att hon bara såg dåligt. Att hon bara var trött och ögonen spelade henne ett spratt. NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ! Men det gjorde de inte. Hon var framme och gick runt kapseln. Eller det som hade varit kapseln. Hela taket och bitar av väggarna saknades och andra delar såg halvsmälta ut. Mitt i kapseln såg hon Green. Hon sprang fram till honom. Han hade satt på sig dräkten igen men den gick knappt att känna igen. Den var helt söndrig. Hon kände sorgen bubbla upp inom henne och grät. Nu brydde hon sig inte längre om att torka tårarna. Hon skulle ändå dö så småningom. Himlen bråkade till med ett välkänt ljud och Lilly tittade upp. Hela himlen var röd.