His dirty angel (Larry Stylinson)

Tomheten

"Louis perspektiv"

Lektionerna går långsamt och jag har inget fokus. Efter matten har vi lunch, då passar jag på att smita in på en av toaletterna. Sakta, med skakiga händer, tar jag av mig luvan och möter mitt trötta ansikte. Ögonen är röda av alla tårar som fallit under natten, sov nästan ingenting. Blåtiran är lila och syns väldigt tydligt. Jag ser hemsk ut! Varför var de tvungna att komma hem tidigare? varför måste jag vara bög och gilla killar?! Orden dunkar i mitt huvud. Jag glider ner på golvet mot väggen bredvid handfaten. Dum! Ditt fel! Hata dig själv! Jävla bög! Rösterna skriker. Så poppar den upp... tanken om kniven i ryggsäcken. Snabbt torkar jag tårarna, reser på mig, drar luvan över huvudet och lämnar toaletterna. Låset på skåpet känns ovanligt svårt att öppna och det känns som att det tar en evighet innan jag hittar den lilla, vassa kniven i innerfacket på ryggan. Röster hörs längre bort i korridoren och kvickt stoppar jag kniven i fickan på hoodin. Den får vänta lite, tänker jag och beger mig mot klassrummet igen.

"Harrys perspektiv"

Det är lunchdags. Grabbarna frågar om jag ska med till Subway men jag svarar att jag nog ska äta i skolan, har inga pengar. Egentligen är jag inte hungrig, mår sjukt illamående. Efter lunch har jag samma lektion som Louis, biologi. Hoppas han är där.

"Nemen Harry, sitter du här alldeles ensam?" Det är min svenska lärare Monika som frågat.

"Ehh ja, de andra stack till Subway men jag har inga pengar såååå" svarar jag lätt.

"Aa då förstår jag. Är det okej om jag slår mig ned?" Jag gillar Monika hon är snäll och ser ens bra sidor.

"Jadå" hon sätter sig mittemot mig och frågar hur jag mår, svarar bra men lite trött. >Tiden går snabbt och snart har vi inlett ett samtal om hur homosexuella skulle bli mer accepterade i samhället. Efter en stund inser jag att jag precis avslöjat min största hemlighet för min lärare. Monika märker att jag reagerar på någonting.

"Det är okej Harry, sin hemlighet är säker hos mig" försäkrar hon trovärdigt. Jag ler tacksamt mot henne medan jag tar min bricka och lämnar bordet. Vad hände precis!?

"Louis perspektiv"

Jag väljer platsen längst bak i vänstra hörnet. Sjunker ihop på stolen och börjar fippla med mina pennor och mitt block. Börjar skissa på någonting som ska se ut som ett brustet hjärta, men ganska snart knögglar jag ihop pappret till en boll. Sedan fortsätter det så en stund innan jag avbryts av hur dörren in till klassrummet öppnas och Harry kommer in. Shit! Hade glömt att vi har biologi tillsammans! Fan! Orkar verkligen inte prata med honom just nu. Utan att märkt det, har jag kört ner handen i fickan och börjat dra tummen mot knivens egg. Försiktigt börjar jag dra tummen hårdare mot det vassa. Under tiden rör sig Harry närmre mig och den lediga stolen bredvid mig. Strax innan han är framme tvekar han och kollar lite p mig, jag underviker hans blick och låter den istället falla till bänken. Harry gör en besviken min och sätter sig bredvid Lukas istället. Jag pustar ut och släpper kniven för stunden.

"Harrys perspektiv"

Han kollade inte ens på mig... inte en liten blick... tårarna pressar bakom ögonen. Försöker skaka av mig tankarna men misslyckas. Nej, jag klarar inte detta. Snabbt, i ett svep reser jag på mig tar biologiboken under armen och lämnar klassrummet med raska steg. I bakgrunden kan jag höra min lärare ropa efter mig. Låtsas inte höra, orkar ej. Jag hämtar datorn i skåpet och börjar gå hemåt. En bit ifrån skolan slappnar ag av och låter tårarna komma fram. Jag gråter och gråter, blir tvungen att sätta mig ner vid en bänk för att synen blir suddig av alla tårar. Han kollade inte ens på mig... Vad har jag gjort!?

"Louis perspektiv"

Efter biologin skyndar jag mig ut till mopeden. Vill hem. Vill bort från detta helvete. Vill vara ensam. Få gråta. Väl hemma slänger jag allt innanför ytterdörren och rusar upp på mitt rum. Ingen är hemma, så jag sätter på ledsam musik i mina högtalare. Drar upp volymen och börjar slå i mina kuddar. Snart kommer tanken om kniven som ligger i fickan på hoodin upp. Med skakig hand tar jag långsamt fram den och faller ihop på golvet bakom min säng. Jag har slutat gråta vid det här laget. Låter det vassa bladet dra små streck på min vänsterarm. Först mjukt, sedan hårdare och hårdare och tillslut tar jag i tills det börjar rinna en liten röd flod från armen. Känner ingen smärta. Ingen sorg. Känner inget. Ingenting. Bara tomhet...

----------------------------------------------------------------------------

Hej! Förlåt för att jag inte uppdaterat, har haft mycket i skolan och har inte mått så bra den senaste tiden. Som ni kanske märkte i förra kapitlet så använder jag ej Harrys och Louis föräldrars riktiga namn utan har hitta på egna.

Hoppas att ni tyckte kapitlet var bra även om det var ganska ledsamt. RÖSTA & KOMMENTERA!

/All the love Affy❤❤