The True Alpha

Kapitel 1

Jag slänger benen över fönsterkanten och hoppar ut. Jag landar mjukt på gräsmattan 4 meter nedanför.

Jag tittar upp och tar ett språng ut i skogen, i samma sekund som jag korsar gränsen mellan gräsmattan och skogen så slänger jag mig framlänges med huvudet före och förvandlas i luften.

På några sekunder så har mina händer och fötter formats om till tassar, hela min kropp har fått päls och mitt nyss människoliknande huvud är nu ett varghuvud.

Jag landar på marken som en stor varg med lång svart päls.

Jag tittar en sista gång mot det lilla röda huset.

Mitt fönster står fortfarande öppet och gardinen har blåst ut så den viftar i vinden.

Aldrig, aldrig, aldrig vill jag tillbaka till det där fula röda huset och den där hemska familjen. Men av någon anledning så kommer jag alltid tillbaka..

Det är otroligt hur många gånger jag hoppat ner från det där fönstret och sprungit ut i skogen, flytt, precis som nu.

Jag sänker huvudet och vänder blicken tillbaka in i skogen samtidigt som jag sätter fart och springer allt vad jag har.

Träd och stenar swishar förbi mig och det känns knappt som att jag nuddar marken när jag flyger fram genom skogen i världens fart.

Till sist kommer jag fram vid en bäck som jag stannar och dricker vatten vid, sedan följer jag den ner till en sjö.

Sjön är liten och solen lyser upp den så pass att man kan se enda ner till botten, det är en magisk plats och hit springer jag alltid när jag behöver komma bort från.. well, dem.

Jag har bott hos Bella och Hans så länge jag kan minnas och de har alltid varit lika elaka mot mig. De har två döttrar som är deras biologiska barn, vilka de såklart älskar mer än mig som bara är ett fosterbarn som de måste dras med.

Olivia och Alice är de kaxigaste och mest bortskämda systrarna jag någonsin träffat på. Inte för att jag träffat på så många människor då.. Jag får ju knappt vistas utomhus.

Ibland känner jag mig lite som askungen, mobbad och utfryst från familjen. Är ingenting värd och får knappt göra annat än att typ städa..

Jag lägger mig ner i det gröna gräset och slappnar av. Min kropp ändras om till människa igen och solen lyser varmt mot mitt ansikte.

Innan jag ens hunnit andas så ringer telefonen i bakfickan. Fan.. ska jag verkligen svara..?

Jag ignorerar mobilen men den fortsätter att ringa och till sist inser jag att det är bäst att jag svarar om jag inte vill få stryk, nåja.. så mycket stryk då, för stryk lär jag få ändå.

Jag sätter mig upp och plockar fram mobilen, på skärmen står det 'Satans jävla morsa' vilket är vad jag döpt Bellas nummer till.

Jag drar fingret över skärmen för att svara men hinner inte säga ett ord innan jag attackeras utav Bellas hårda stämma.

"Hur fan vågar du springa iväg sådär?!" Skriker hon i luren. "Du ska ha mer respekt än så för Hans! Han är din alfa!"

Sanningen är att Hans inte alls är någon alfa. En alfa har röda ögon men hans är gula, som en vanlig Beta. Men men, jag låter dem låtsas att de är Alfa-Hans och Alfa-Bella med sina två perfekta döttrar. De kan egentligen ingenting om varulvar, trotts att de själva är det och det finns miljarder av böcker i deras bibliotek som de borde läsa om varulvar.

"Förlåt" mumlar jag.

Det är inte det att jag är rädd för dem, för det är jag inte. Däremot så vet jag att det bara blir värre för mig själv om jag skulle sätta mig emot dem. Och jag vill inte bli utkastad och hamna på gatan direkt..