The True Alpha

Kapitel 15

Kaaro spänner ögonen i Leòn.

"Vakter!" Ropar han. "Ta den här idioten till fängelsehålorna"

Leòn gör inget motstånd när vakterna fängslar honom.

Vi får ögonkontakt, jag och Leòn. En speciell känsla går genom min kropp. Som att en del av mig plötsligt togs ifrån mig när de förde bort Leòn. Jag måste rädda honom, han har räddat mig så många gånger, jag är skyldig honom det.

"Jag får ta itu med dig senare" suckar Kaaro innan de ger sig av mot fängelsehålorna.

Jag blir lämnad där, mitt på gatan, i mörkret. Det enda som lyser upp är ljuset ifrån gatlyktorna.

Efter att ha stått där, förstenad och hopplös så dyker plötsligt Julia upp.

"Nancy?" Viskar hon försiktigt när hon får syn på mig.

"De tog honom Julia" svarar jag. "Och allt är mitt fel"

"Vem? Vad har hänt?"

Jag förklarar allt för Julia, som är väldigt förstående. Hon ser läskigare ut än vad hon egentligen är.

Hon bjuder hem mig till att få sova hos henne inatt, vilket jag inte tackar nej till. Det har blivit riktigt kallt ute och dessutom börjat regna.

Vi kommer in genom dörren, dyngsura ifrån regnet. Simon möter upp oss direkt i hallen.

Fan. Jag hade glömt att de bodde tillsammans.

Men han är inte så kaxig som han tidigare varit, istället sänker han huvudet och mumlar något ohörbart.

"Vadå?" Frågar jag och han höjer rösten lite och pratar tydligare.

"Förlåt för tidigare.."

Det syns att han verkligen skäms över hur han bettet sig.

"Gör inte om det bara" fräser jag och går förbi honom ut i köket.

Nu dyker Anton upp istället.

"Vad gör hon här!? En rouge ska-" längre hinner han inte innan jag avbryter honom.

"Äh, håll käften Anton!" Morrar jag.

Anton tystnar snabbt.

Jag drar ett djupt andetag. "De har tagit Leòn.."

Simon nickar till och höjer huvudet. "Vilka då?"

"Kaaro och hans vakter. De har tagit honom till fängelsehålorna"

Nu hettar Anton till.

"Pågrund av dig antar jag?!" Skriker han och går mot mig.

"Passa dig!" Väser jag och spänner ögonen i honom medans jag blottar mina huggtänder.

"Wow.." Anton backar några steg. "Är du..?"

Av döma av hans reaktion så måste mina ögon ha skiftat till röda.

Han vänder blicken åt Julia som ser lika chockad och överraskad ut som han själv, sedan kollar han på Simon.

"Ja Anton, hon är den äkta alfan" svarar han.

"Fan vad coolt!" Utbrister Julia.

Anton fäster blicken ner i golvet. "Förlåt för att jag kallat dig rouge"

"Det är lugnt" svarar jag. "Det vi måste fokusera på nu är att få ut Leòn"

"Nej Nancy, vi måste sova" avbryter Julia "Vi har större chans att få ut honom om vi är utvilade"

Hela min kropp skriker efter att bara rusa till Leòn och få ut honom därifrån. Jag vet inte varför, kanske vill jag bara gengälda alla gånger han räddat mig.

Men jag vet samtidigt att Julia har rätt, det är bättre om vi är utvilade, så vi alla går och lägger oss.

Jag vaknar av vinden som tjuter utanför fönstret och regnet som smattrar mot taket.

Klockan på sängbordet bredvid mig visar 06:34.

Jag tassar ner till köket där Simon och Julia sitter och diskuterar vid köksbordet.

"Hej! Du är vaken!" Utbrister Julia glatt och drar fram en stol åt mig.

Jag går och sätter mig på stolen bredvid Julia, mittemot sitter Simon med blicken sänkt i bordet. Han undviker ögonkontakt med mig, vilket är förståeligt, jag har fortfarande inte släppt det han gjorde mot mig ute i skogen.

"Så vi tänkte-" börjar Julia men blir avbruten utav Anton som kommer nedspringande från trappan.

"Vi spränger oss in till fängelsehålorna!"

Jag spärrar upp ögonen. "Spränger!?"

"Ja! Exakt! Du ska få höra planen" säger Anton och slår sig ner vid bordet.

"Jag har alltid varit lite.. eh.. låt oss säga, intresserad.. utav sprängmedel" börjar han.

"..Så jag har samlat på mig en del under åren. Och på natten är det bara två vakter vid den bakre ingången till fängeldehålorna, de två kan vi enkelt ta med dig med oss, du är ju en alfa"

Ja.. jag är en alfa. Men hur fan ska jag kunna ta ner två tränade, beväpnade vakter? Är han galen eller vill han bara få mig dödad?

"..när de är borta och vi sprängt oss in till fängelsehålorna så måste vi agera fort. Smällen kommer dra till sig uppmärksamhet och det kommer inte ta lång tid innan hundratals vakter kommer komma springandes"

Det blir tyst och allas blickar är fästa på mig.

"Vad säger du Nancy?" Frågar Julia. "Du är alfan här, du bestämmer"

Jag drar ett djupt andetag. Nu kör vi.