Stockholm Syndrome

#8 The call

Liams perspektiv:

Att hon alltid skulle försöka rymma så många gånger. Jag kan ju förstå att det är hemskt att bli kidnappad, det är väl obvious, men det är ju inte direkt vi som ska ha henne till någonting. Det var ju Josh som sa att vi skulle hämta henne. Men vi har fortfarande inte fått reda på vad vi ska göra med henne nu. Vi väntar på ett samtal från någon kille som tydligen vill ha henne någon gång i veckan, undrar vem det är? Det där med att Harry pekade ut Sara för att han ville ha henne var endast ett spel för att få henne att tro...mina tankar avbröts av att jag såg någon sitta vid sidan av vägen. Jag antog att det var Sara, vem annars skulle det vara? Hon såg i alla fall riktigt trött ut. Inga skor hade hon på sig och inga ytterkläder. Det var riktigt kallt ute och antagligen frös hon. När hon fick syn på bilen reste hon sig upp snabbt och började springa ut mot åkern på höger sida. Jag suckade och gick ur bilen. Jag såg Sara framför mig och hur hon sakta sprang framåt, haltandes. Jag joggade ikapp henne och tog tag i hennes arm för att få henne att stanna. Istället slog hon till mig i ansiktet och jag kände hur det började bulta i min kind. Men jag släppte inte taget och hon fortsatte att sträva emot. Jag började gå mot bilen och halvt drog henne efter mig. Sara var väldigt smal och liten. Alltså väldigt lätt. Hon borde bara sluta att sträva emot för det kommer inte hjälpa...

Efter att ha åkt i någon minut märkte jag hur tyst Sara blivit. Hon såg riktigt rädd ut. Förr har hon alltid sett så självsäker och modig ut. Men inte längre. Jag kollade på henne genom backspegeln, sedan på vägen igen. Vi var inte långt ifrån huset, man kunde redan se det. Jag kollade på henne genom backspegeln ännu en gång. Man såg paniken i hennes ögon ju närmare vi kom huset. Jag körde in på vår uppfart och parkerade bilen. Jag såg hur Saras ögon vattnades. Jag gick ut ur bilen och öppnade dörren åt Sara. Hon skakade på huvudet och jag suckade.
- Come on Sara! sa jag bara. Hon skakade ännu en gång på huvudet och en tår åkte nerför hennes kind. Så dåligt tålamod som jag har tog jag tag i hennes arm och drog ut henne. Hon började skrika:
- Let me go!! It hurts, STOP IT!!!!
- Ooh my god, var det enda jag fick ut mig när hon skrek så att det gjorde ont i mina öron. Antagligen hade någon av killarna hört då dörren öppnades med en smäll och någon sprang ut fram till mig. Niall.
Han sa ingenting utan bara hjälpte mig att ta in henne i huset. Så fort vi kommit in kom Harry springandes mot Sara. För någon sekund trodde jag att han skulle slå ihjäl henne. Men nej, han började leta igenom alla hennes fickor, antagligen efter nyckeln.
- Can you please give me the key? frågade han så vänligt han kunde men man märkte att han var riktigt förbannad. Men Sara bara stod där och stirrade rakt ut i tomma intet. Man såg hur Harry började bli riktigt irriterad. Han puttade lätt på Sara som föll ner på marken. Han satte sig i fosterställning och började gunga sakta fram och tillbaka. Jag kollade på Harry som kollade på mig med en blick fylld av skuldkänslor. Jag skakade på huvudet och vände mig om för att ta ut nyckeln ur låset i dörren.
- You're welcome bro! sa jag lite kaxigt. Harry log och boxade mig lätt på armen.

Saras Perspektiv:
Harry kollade ner på mig. Men jag kollade inte på honom. Han började röra sig mot dörren och satte i nyckeln för att låsa. Sen vände han sig om och gick.

Det kändes som om jag satt där i hallen i flera dagar. Fast antagligen satt jag bara där i någon timme. Tiden gick så otroligt sakta. Ingenting hände. Louis hade kastat många arga blickar på mig för att se om jag var kvar på samma plats som för en minut sen, vilket jag var. Jag kunde inte röra mig. Jag bara tänkte på Becca, hur otroligt orolig hon måste vara. Och mina föräldrar, visste dem någonting? Jag vet inte. Hur många dagar hade jag ens varit borta. Jag har inte koll på tiden. Jag vet inte vad det är för dag, jag vet inte vad klockan är, jag vet ingenting. Eftersom jag inte hade tänkt på att ta på mig skor innan jag sprang ut tidigare idag så hade jag blödande fötter. Jag ville absolut inte ställa mig upp, för det skulle göra så himla ont. Jag hörde en klapp och jag kollade upp. Där stod Louis och kollade på mig.
- Do you want me to carry you to your bed? You look tired.. sa han omtänksamt. Jag skakade på huvudet. Jag ville inte att någon av dem skulle röra mig. Jag kände mig äcklad av att bara se dem. "Well, I do it anyway, cause you don't have a choise" fortsatte han och jag stönade till när han tog tag i min arm. Liam hade verkligen varit hårdhänt tidigare.

***

Så fort Louis hade lagt mig i min säng, somnade jag. Jag drömde tillbaka på när jag var mindre. När jag lekte med min pappa och mamma vid havet när vi var i Egypten under sommarlovet. När min pojkvän hängde med och vi hade det jättemysigt vid solnedgången en sommarkväll. Jag vaknade upp med ett ryck. Andrew hade tvingat mig att ha sex med honom. Jag hade sagt nej. Jag sa nej flera gånger. Jag avbröt mitt tänkande på honom, jag vill inte tänka på honom. Jag var redan tillräckligt deppig.

Jag bestämde mig för att gå upp. Hela huset var mörkt. Jag har ingen aning om hur länge jag sovit, men jag var i alla fall inte trött längre. Jag gick ut från mitt rum, nerför trappan och till köket. Precis när jag skulle ta ett glas ur ett av skåpen hörde jag en telefon ringa. Jag vände mig hastigt bakåt och såg hur Louis och Liam satt i soffan och bråkade om vem som skulle svara. Det såg en aning roligt ut faktiskt..! Till slut tog Louis upp mobilen och svarade. Han var tyst några sekunder och spärrade hastigt upp ögon mot Liam. Liam såg undrande på honom. Själv stod jag bara där och kollade på som om jag skulle se Inception för första gången, för jag förstod ingenting. Louis nickade mot mig och sedan mot Liam. Liam reste sig upp och gick mot mig. Jag blev lite rädd för några sekunder men när jag insåg att han tog ner ett glas, fyllde på vatten, tog mig i handen och drog mig upp till mitt rum igen.

------

Nu börjar det likna något, eller hur? Det här kan bli bra, det här kan bli riktigt bra faktiskt. Och snart är det jullov också, så då kan jag skriva ännu mera! Yeeey! Vad tycker ni om detta kapitel då? <3

PS: Lite cred ska min kompis Uzma ha för att ha kommit på vad som ska hända härnäst och för vad som har hänt i de senaste avsnitten...!

//Sofia